Gwynt del 3

Solen håller på att gå ner, fönstret står öppet och vinden leker med mina gardiner samtidigt som den sjunger svaga godnattsånger för mig. Jag ligger i min säng och känner samma känsla komma som kommit de senaste sju kvällarna. Först är den tillräckligt svag att jag kan slå bort den, men ju längre jag ligger vaken, desto mer mottaglig är den. Precis som sömnen brukade smyga sig på mig kommer nu denna känslan smygande istället. Den kväver mig. Får mig att vilja skrika i desperation, skrika efter hjälp, får mig att kippa efter luft att kippa efter luft, får hjärtat att slå som en instängd fånge gör på sin dörr natten innan avrättning. För det kan ju vara det, natten innan avrättningen. Adeens och Silvas samtal, som jag inte ens borde ha hört, kan jag inte släppa. En hel vecka har gått och de har inte sagt någonting, men jag har sett att de ibland ger varandra oroliga blickar. Vi har bara precis börjat med vår övertygning av mänskligheten, men det känns så omöjligt, vi har inte kommit någonstans alls. För ett dygn hade jag fått vänner så det räckte och blev över och jag hade fått reda på att det finns fler som jag. Sen rycks den glädjen ifrån mig genom att döma en av mina vänner till döden och ge oss ett omöjligt uppdrag. Jag vill fråga dem om det verkligen kommer bli så, om de är helt säkra på om någon av oss ska… Men alltså, jag vågar inte. Silva har inte ens sagt något till Venus, och har hon inte gjort det är det verkligen privat. Så går mina tankar varje kväll nu för tiden. Dagarna fylls av slutprov, skola, och ganska okoncentrerade diskussioner omhur vi ska göra. Vi försöker ta hjälp av våra element, men det är så svårt att tyda det. Inte ens Adeen lyckas. Mitt i alla tankar kommer sömnen tillslut och tar över, tillsammans med drömmar om hur alla dör från mig på hundra sätt.
Silva hämtar mig klockan åtta, på en lördag. Jag masar mig ut i hennes perfekta bil och sätter mig bakom Venus. Trodde jag i alla fall, där satt ingen alls.
– Sätt dig framme idag Gwynt, Venus och Capella åker med Adeen och Alvin.
Jag gör som hon säger utan att fråga varför. Jag är helt enkelt för trött. Hon berättar att vi ska åka till skogen vi träffades i första gången och efter en kvart i bilen en solig morgon vaknar jag till. Jag funderar fram och tillbaka om jag skulle fråga henne om vad de pratat om en vecka sen. Jag måste veta, men det verkar så privat. De har inte sagt någonting till de andra, och vad jag vet har Silva inte ens sagt något till Venus. Precis när jag har bestämt mig för att jag inte ska säga något hör jag min egen röst komma ut ur min egen mun:
– Silva, jag hörde vad du och Adeen sa, då när vi fått reda på vad vi behöver göra…
Jag tystnar så fort jag ser Silvas sammanbitna ansiktsuttryck. Snabbt vänder jag blicken från hennes ansikte
– Det är ingen idé för mig att ljuga, du skulle ändå bara se igenom det. Men jag ber dig att inte säga något till de andra, helst säger du inte ens till Adeen att du vet, hon oroar sig så mycket ändå.
– Okej, svarar jag snabbt, ivrig att göra henne till lags med allt så hon berättar för mig men samtidigt livrädd för att jag ska få reda på något jag inte vill veta egentligen.
– Mitt element är lite konstigare än era andras. Du har ju vinden, Ella har stjärnorna, Adeen har elden… Mitt och Venus är konstigare. Jag har jorden, alltså marken, då också sten och sand, och hon har vattnet, men tillsammans har vi också fått det levande. Vi, jorden och vattnet, skapar de levande varelserna. Vi står tillsammans för träden, växterna, insekter, däggdjur, som människor. På något sätt känns det som att jag har fått… ansvaret. Jag har märkt att jag kan höra, ibland väldigt tydligt, när vi är i en andra världen…
Hon tystnar och tänker på vad hon ska säga, medan jag sitter tyst och låssas som att jag inte märker att hon inte säger något. Detta känns helt plötsligt fel, Silva har aldrig varit den som varit speciellt allvarlig denna veckan, men nu kommer allt på en gång.
– Nä förresten, skit i det. Saken är att Adeen som är äldst har mer ansvar än oss andra i det här, men hon har också mer kunskap och erfarenhet av den andra världen. Och jag har väldigt lätt att läsa människor bland annat, på grund av vår lilla extra del av elementen, och jag såg på henne vad hon tänkte när hon hörde Capella berätta. Jag vet inte hur hon fick veta, hur hon kopplade vad som kommer hända om vi gör det vi nu måste, men jag märkte att hon visste det.
Helt ärligt förstod jag inte allt hon menade, så jag säger, skälvande:
– Du menar att om vi lyckas kommer en av oss dö?
– Ja, enkelt sett.
– Och ingen av er vet vem eller hur eller när?
– Nej, suckar hon. Vi kan inte ens veta om det kommer bli så, men hon säger att hon vet, samtidigt säger hon att vi inte får vara så själviska att vi skiter i att göra något, vi som har fått makten att verkligen kunna göra någonting, för att en av oss ska få leva, medan folk i framtiden kommer dö som flugor, om vi inte gör något.
Vi sitter tysta en liten stund, jag mår illa av att hon verkligen bekräftar vad som plågat mig in i själen hela veckan. Hon börjar prata igen.
– Det är ett så sjukt dilemma, säger hon med ett litet skratt. Vanliga människor har svårt att bestämma sig om de ska gå på en fest eller inte, men vi diskuterar om vi ska rädda världen eller livet på en av våra bästa vänner.
Jag kan inte låta bli att le lite, när hon säger det på det viset. Men samtidigt blir jag ännu lite räddare. Eller kanske inser jag bara nu att jag verkligen har rätt i att vara rädd. För jag vet att vi inte kommer strunta i att göra vad vi tydligen har blivit födda till att göra. Resten av tiden i bilen frågar Silva ut mig om slutproven och berättar alldeles för ofta hur skönt det är att ha tagit studenten. Ändå är det en tunn slöja av spänning som ligger över oss båda.
Det är en lättnad att vara framme och mötas av världens största leende av Alvin. Jag kan bara inte sluta tycka att han ser så otroligt, äckligt bra ut, det är nästan patetiskt. Vi börjar gå in i skogen, tydligen på väg mot en glänta som typ ingen känner till eftersom det inte går några stigar dit. Vilket i sin tur innebär att vi måste gå över blåbärsris, stock och sten för att komma dit. Jag märker att Silva och Venus har mycket lättare för att komma fram, kanske för att de båda dansar riktigt bra och har lärt sig att vara lätta på foten, men jag misstänker att det har lite att göra med att de känner sånt som lever bättre, och att i synnerhet Silva känner marken. När det blåser är jag där emot den som tar sig igenom motvind lättare än de andra, och jag har märkt att Adeen inte bränner sig på eld lika lätt som vi andra gör. Ju längre in i skogen, desto fler skrap- och sticksår har jag runt anklarna och uppför vaderna. Tvillingarna har nästan inte skadat sig alls. Hela vägen genom skogen går Alvin med mig, och jag gör mitt bästa för att inte le för mycket. Jag har vant mig vid att han pratar med mig, men att han går precis bredvid mig, ibland träffar hans fingrar mina när händerna svingas i takt med vår gång, det är mer än vanligt. Solen lyser upp siluetterna av våraansikten och blonda hår och jag skulle kunna tänka att precis som vi ser ut just nu skulle man kunna ha med i en saga. En bit in i skogen börjar han berätta för mig att Adeen har gjort en plan. När han säger ordet plan gör han till rösten och försöker få sig själv att se ut som en töntig detektiv från någon dålig serie. Han lyckas väldigt dåligt men jag skrattar ändå. Jag frågar honom vad det är för plan och han berättar:
– Hon tryckte tydligen att ni skulle dela upp er. Hon ville ha tvillingarna i en del, men Venus tyckte att det var bättre att de delade upp sig om vi nu ändå skulle ha grupper, eftersom de är så lika. Varför hon ville det vet jag inte, de har kanske bråkat…
– Nej Silva berättade det för mig idag, de har ett gemensamt element, typ; det levande. Kanske de tycker det är bättre om de finns på flera ställen, om det nu är planen.’
– Det låter vettigt! Hur som helst ville jag också vara med, så Adeen tyckte att jag, du och Venus skulle bli det perfekta laget…
– Det var ju du själv som sa det Alvin, säger Adeen bakom oss. Alvin ser nästan lätt generad ut, men knycker bak nacken och kör handen genom håret.
– Men jag hade rätt, eller hur? säger han.
Jag bara ler till svar, ett alldeles för stort leende som klyver mitt ansikte från en liten bit ovanför hakan och nästan enda upp till ögonen. För att gömma det tar jag blicken från hans ansikte och tittar ner i marken, alltjämt leende. Jag försöker plocka ner mungiporna därifrån, men när jag tittar upp igen ser jag att Alvin reagerad likadant som jag själv, med att le ner i marken, utvidgas det bara. När vi är framme känner jag faktiskt igen mig. Hur marken börjar gå uppför medan floden rinner rakt fram.
– Vad är det vi ska göra nu då? frågar Venus.
– Fråga hur vi ska göra, svarar Adeen kort. Hon ger Silva en kort blick som får mig att förstå att det inte är det enda hon tänker göra där.
– Okej, och vilka ska iväg? frågar Capella.
– Alla, tycker jag, säger jag.
De vänder sig alla mot mig, även Alvin. Jag har bara vetat om detta i en vecka, medan de har kunnat resonera fram och tillbaka, ut och in, om denna världen i flera år. Så vad har jag att komma med? Men det låter ju vettigast att alla åker dit, både för att alla ska få veta vad som sägs och hörs, vilket gör att fler kan förstå vad vi ska göra, och dels för att det blir lättare att förstå när alla element finns där. Adeen svarar att det var exakt vad hon hade tänkt. Jag ler mot henne och förklarar varför jag tycker det, och hon säger att fler borde använda sin hjärna som jag gör och inte bara ta för givet att andra tänker. Hon blinkar retfullt mot Capella och Venus vilket får dem att skratta. Sen blir Capella allvarlig igen och säger att hon inte kan följa med om hon inte ser stjärnorna, vilket hon så klart inte gör vid tio-tiden en morgon i juni. Vi bestämmer att hon får stanna kvar, medan vi andra åker.
– Ska vi sätta igång då? frågar Alvin och sträcker fram sina händer mot Adeen.
Hon sträcker fram sin högra hand, Alvin tar den, de ser varandra i ögonen och Adeen faller mjukt ner på marken med Alvins hjälp. Capella går iväg, förmodligen ska hon gå en runda i skogen och Silva och Venus ger sig iväg. Jag ler lite när jag först blir irriterad på att de ser så bra ut tillsammans, men sen kommer på att Venus har den där Ares någonstans i sitt hjärta istället. Jag kan inte se Capella längre men jag antar att hon är någonstans i närheten. Alvin tar mina händer och ser mig i ögonen. Jag lyssnar på vinden och försöker dränka mig i den. Allting får samma färg som den ljust blåa färgen på Alvins ögon. Jag känner att jag halvt redan har lämnat min kropp när hans ögon kommer närmare mig. Jag vet inte om jag inbillar mig, jag har knappt någon kropp kvar, jag är nästan helt och hållet bara vind nu, men bara nästan, eller? Allt går så snabbt att en halv sekund räknas som lång tid. Och precis, precis innan jag välkomnas av de andra i det som inte är denna välden tror jag att han lätt, lätt och otroligt snabbt kysser mig.
I samma ögonblick är jag med de andra i den världen och elementen, krafterna sammanverkar som den vackraste musik man kan föreställa sig, och till och med bortom det. Samtidigt är det något som saknas. Jag vet inte om det var önsketänkande, Capella är inte där. Vinden blåser mer än vanligt här, fram och tillbaka, leker in och ut mellan flammorna, vattendropparna, virvlar upp gruskorn till de allra vackraste mönster och jag uppfattar inte mycket av vad den säger egentligen, för än det är dags att komma tillbaka. Då blir den plötsligt bitande kall som vid en snöstorm, sen alldeles lugn. Jag hör viskningarna igen. Jag hör de verkligen, som om jag hade haft öron att höra dem med som i vår värld. Mänskliga fast lättare och flyktigare. Men jag hör dem tydligare denna gången. De sjunger, viskande, olika melodier där alla känns både glada och sorgliga på en gång, men definitivt… fria.
Sen är jag tillbaka igen. Yr som jag brukar efteråt, men det känns som om någon har lagt mig i en tvättmaskin och satt den på centrifugering. Allt inom mig ligger helt huller om buller, speciellt tankarna. Så mycket känslor på så kort tid. På allting är jag inte ens säker på om jag borde ha haft dem eftersom jag inte vet vad som egentligen har hänt. Jag sitter kvar på marken, precis som Adeen, Silva och Venus, och Capella och Alvin sätter sig också ner, så vi sitter i en ring för att prata med varandra. Eftersom jag inte har speciellt mycket att säga själv lyssnar jag på de andras försök att reda ut vad de fått reda på. Jag tittar på Alvin, men han undviker min blick. Det får mig att fyllas av s en massa svart och alla röster försvinner till ett stort täcke som inte går att urskilja ord ifrån. Var det så pass mycket inbillning? Men det svarta täcket löses upp till ett skimmer runt om mig med samma lysande färg som solen när jag ser hur han snabbt kastar en blick på mig, för att sen snabbt se ner i marken igen. De andra pratar om att vi måste ”ut i världen”, prata med folk och lära dem om våra element. Inte genom att kräva det av dem, utan genom att smyga det på dem, låta det steg för steg sjunka in hur viktigt det är för deras, vår, överlevnad. När jag hör Capella säga ordet överlevnad går mina tankar blixtsnabbt till den eftermiddagen i Adeens lägenhet och till nu i morse i Silvas bil. Det är nog en av de värsta känslor som finns. Att inte veta hur något så viktigt kommer att bli, men att samtidigt veta att vad som än kommer är hemskt, och det går inte att göra någonting åt det. Det gör mig matt, får mig att fyllas av oro och hjälplöshet. Adeen berättar vad Alvin sa till mig tidigare: att vi borde dela på oss och vilka grupper vi i så fall får till bästa kombinationen av våra element. Eld och vatten går till exempel inte jättebra ihop, även om Adeen och Venus trivs bra tillsammans. Stjärnorna har kanske lite mer att göra med jorden och elden har någon sorts koppling till båda dessa, därför kanske det är bra om de arbetar tillsammans, medan vattnet och vinden fungerar bra ihop, inte minst på haven för segelfartyg och liknande. Adeen ser väldigt tveksam ut när hon säger detta, men vi tycker att det är den bästa idén vi har och övertygar henne att hon har rätt. Jag är bara glad över att ha med mig Venus och Alvin. Av oss sex är det de två jag tycker om allra bäst, även om jag verkligen gillar allihop. Exakt hur jag ska lära folk att lyssna och ta hjälp av vinden på mitt vis har jag ingen aning om. Ska jag bara gå fram till folk på stan och be dem stanna upp för ett tag och lyssna om de hör något med vinden? Jag tycker inte ens om att prata med ”vanliga” människor efter alla år där de flesta kallat mig dum i huvudet eller missbildad. Eller ska vi vända oss till myndigheter? Men vem fan kommer lyssna på några tonåringar? Hjälplösheten. Det är som om den förlamar mig i tankarna. Vi ska ge oss iväg så fort vi kan. Hade inte jag haft slutprov i två ämnen hade jag, Capella och Alvin fått ta ledigt för att komma iväg ännu snabbare. Vi har sommaren på oss. Vi ser alla allvarligt runt omkring oss. Plötsligt blev det verkligt. Vi är verkligen utvalda för detta. Vi är de enda, och vi måste lyckas. Måste. Jag har alltid hatat det ordet. Samtidigt finns det massor med argument för att vi inte ska lyckas. En av oss kommer slippa en förtidig död. Hälften av oss vet det. Adeen och Silva är förmodligen sådana supermänniskor som kan kasta det av sig, se bortom sin egen vilja och göra vad som är bäst för mänskligheten. Men jag då? Jag är förmodligen inte någon sådan. Om jag får reda på vad det är som kommer göra att någon dör kommer jag förmodligen sluta direkt med vad jag gör, även om det innebär flera miljoner människors och djurs död i framtiden. Jag går tyst tillbaka till bilen, lite före de andra. Venus och Silva tränar på någon dans samtidigt som de går och kommer ganska långt efter. Adeen och Alvin pratar tyst. Capella gäspar och lyssnar på musik. Adeen och Alvin kör mig hem, men varken jag eller Alvin tar kontakt med varandra. Syskonen fortsätter prata med varandra men jag säger ingenting. Jag känner mig så kluven. Jag har alltid varit udda, men detta har kommit så snabbt.
Skolavslutning, hela skolan sjunger den blomstertid nu kommer och får betygen i kuvert, de flesta tjejerna i söta sommarklänningar, killarna i vita skjortor, rektorn håller tal. I vanliga fall brukar jag njuta av att veta att jag slipper alla gliringar om min låssaskompis Vinden i två månader. Jag har suttit med Capella hela avslutningen, och när vi går ut ur aulan och vinden möter mig mjukt i både känsel och hörsel kan jag inte låta bli att få sommarlovsfeelingen, även om det är ett mycket ovanligt sommarlov jag ska få. Jag berättar för Capella vad vinden säger mig på ett ungefär, att den mjukt sjunger fram löften om allt bra som kommer med sommaren, speciellt om solen och värmen och ljuset den ger oss. Hon skrattar när jag försöker, och misslyckas, att sjunga det jag hör. Det går inte speciellt bra alls egentligen, dels för att det inte är riktiga ord eller melodi som vi tänker oss det, dels för att jag aldrig har varit överdrivet bra på att sjunga. Den härliga, fria känslan varar till vi kommer till parkeringen där Adeens och Silvas bilar väntar bredvid varandra. Vi ska åka på olika håll nu. Eftersom Capellas pappa jobbar med elektronik har han många kontakter i Asien, vilket har gjort att Capella har lärt sig lite av språken där. Hon, Adeen och Silva ska nu, direkt åka till Kina, Indien, Japan för att påbörja vårt uppdrag. Mitt, Venus och Alvins första stopp är New York. De har varit hemma hos oss och hämtat vår packning, vi ska följas åt till flygplatsen, men där ska vi göra helt tvärt emot vad jag sagt till mina föräldrar. Adeen hade kommit hem till mig, vilket verkligen hade hjälpt för att övertyga dem om at jag skulle få åka till Grekland hela sommaren, alla tillsammans. De tyckte det verkade jätteroligt att jag fått så nära vänner så snabbt, men var lite osäkra när det gällde hela sommaren och att vi alla var så unga. Men Adeen, som i vanliga fall ser högst tonårig ut, hade klätt upp sig i snäv, mörk kjol med vit skjorta instoppad och mörkrött läppstift och såg mycket mogen och säker ut när hon hade ”kommit direkt från sitt extrajobb på banken”. Hennes fylliga figur, för att inte säga lätt knubbiga, gjorde sitt för att få henne att se mer vuxen ut också. Att hennes rödblonda hår är så kortklippt gjorde verkligen ingenting för att få henne att se opålitlig eller omogen ut, det gav det bara en kontrast på att hon faktiskt inte är en tjugofem eller trettioåring som gjort snabb och framgångsrik karriär inom bankbusinessen. I alla fall, vi åker inte till Grekland, och vi åker inte tillsammans. Vi åker på helt olika håll, nästan så långt bort från varandra man kan komma ska vi åka, med vårt hemland i mitten. Jag måste säga att jag är glad att jag inte behövde ta den snabbkursen i kinesiska de andra tog för att inte vara helt strandsatta. Engelska är jag faktiskt ganska bra på tycker jag. Alvin har tydligen släkt i USA också, så han och Adeen är såklart grymma på det språket och Venus kan som vanligt allting jättebra, bland annat engelska, fast hon har en väldigt söt brittisk accent. Hon är en sådan som kan allting mer eller mindre som alla borde vara avundsjuka på men inte är det eftersom hon kan konsten att vara gudomligt snäll också.
Capella går in i Silvas bil, där Adeen också sitter, och jag går in till Alvin, som kör Adeens jeep, och Venus. Så kör vi. Genom den stora bokallén ut på motorvägen, iväg mot flygplatsen. Vi kör förbi grönskande fält och skogar med fönstren nere. Venus börjar sjunga urgamla men typiska sommarlåtar och efter ingen tid börjar Alvin och jag också, fast vi är lika dåliga båda två. Både den vanliga vinden och fartvinden stämmer in, även om de andra inte hör den. Solen skiner och allt försvinner ur mitt huvud förutom hur härligt livet egentligen är och hur otroligt mycket jag kommer att vara med om i sommar med mina absolut bästa vänner. Det vi ska göra känns nu enkelt, vad skulle kunna stoppa oss? Hur svårt kan det vara egentligen? Efter ett tag kommer husen tätare igen, men vi svänger av mot flygplatsen. På parkeringen möter vi upp de andra igen och tillsammans, rullande och bärande på väldigt stora resväskor. Det är alltid en speciell stämning för mig på flygplatser. För mig är det förknippat med något förväntansfullt. Det är precis det vinden säger mig hela tiden där. Det tar några timmar innan vi kommer på planet, och när vi skiljs åt kramar vi varandra en lång stund, önskar varandra lycka till och lovar varandra att även fast det kostar mycket måste vi prata ofta och höra hur det går för varandra. När planet lyfter, med Alvin på min sida och Venus framför mig kan jag inte tänka mig en bättre sommar att ha framför sig.
Under flygresan händer inte speciellt mycket, dessutom sover vi det mesta av tiden. När vi kommer fram och går ur planet sköljer varm luft över os utifrån. Jag kan höra vinden svagt viska utanför, full av samma förväntan från igår i bilen, på flygplatsen. Vi får alla tre tag på vårt bagage utan problem och tar en taxi till hotellet. På vägen stirrar vi alla ut, även Alvin fast han varit här flera gånger innan. Husen, om man ens kan kalla så många hus staplade på varandra för hus, alla människor, trafiken… Till och med ljuset är olikt. Vi checkar in på hotellet, Venus och jag delar rum medan Alvin har ett eget, men lite mindre mitt emot oss. Vi packar upp lite grann, byter om, duschar och unnar oss att inte börja direkt med vårt uppdrag utan går ut för att undersöka staden lite. Min förväntan går över till iver för att hinna med å mycket som möjligt. Efter tio minuter har jag ont i kinderna av ett enda stort, konstant leende, efter trettio har jag ont i magen av skratt. Vi trängs och hoppar undan för folk, svettas lagom mycket i en sommarvärme mycket varmare än vi är vana vid. Vi sätter oss på ett café och äter vars en jättestor glass. När Venus precis har stoppat ner sin sista bit av struten ropar hon till.
– Kolla! hennes röst är gäll och upphetsad.
– Vad? frågar jag.
– Jag tyckte att jag såg… hon sträcker på halsen och vrider på huvudet.
– Vem?! säger Alvin.
Hon svarar bara med att ställa sig på stolen hon nyss satt på utan att bry sig om att minst hundra huvuden vänds mot henne.
– Ares… säger hon dröjande och tittar letande längs gatan. Han skulle vara här en vecka nu hade han sagt, men efter några timmar, samma gata i hela denna staden… hon är fortfarande dröjande på rösten och förklarar inte lika bra som hon brukar.
Alvin himlar med ögonen mot mig och jag sätter glass i halsen när jag inte kan hålla mig för skratt. Plötsligt hoppar hon ner från stolen och sätter iväg in i trängseln.
– Venus! ropar Alvin. Vänta!
Hon väntar inte. Alvin trycker ner resten av sin glass och rycker upp mig ur min stol genom att ta min hand och springa iväg efter henne. Först blir jag så överrumplad att jag bara låter mig dras med, hjärtat rivstartar bara för att han får med mig efter henne på det viset han gör. Sen fattar jag mitt förstånd och hugger fast i hans hand som redan finns där och springer med honom, så gott det går mot strömmen av människor, efter Venus. Det är förundransvärt hur snabbt hon kan komma fram emellan människorna. Hon är visserligen inte två personer, som vi är, och kanske hjälper det till att hon är dansare också, men efter nigen tid alls har vi förlorat hennes mörkblonda hår ur sikte och får på måfå försöka bana en väg framåt dit hon förmodligen har gått. Tillsammans springer vi över glödhet asfalt, hand i hand, flåsande.
– Venus!
Vi skriker efter henne och väntar oss för varje människa vi tar oss förbi att hon ska stå där och vänta på oss. Problemet är att hon aldrig gör det.
– Släpp mig inte, vad du än gör, det räcker att en av oss har kommit bort, säger Alvin flåsande till mig.
Han är lätt röd i ansiktet men jag har aldrig förr sett någon bli röd av ansträngning så snyggt. Jag nickar bara till honom och berättar inte att det är det sista jag tänker göra när han för en gångs skull håller mig i handen, även om det kanske bara är för att vi inte ska komma bort från varandra. Efter ett tag saktar vi ner på farten men fortsätter leta. Efter ännu ett tag går vi tillbaka till caféet för att se om hon har kommit tillbaka, vilket hon inte har. Efter en timmes letning efter det går vi tillbaka mot hotellet för att se om hon kanske har gått tillbaka dit. Jag släpper Försiktigt Alvins hand när människohopen minskar lite, inte för att jag vill utan för att jag inte gillar min handsvett. Solen steker uppifrån, vi börjar i ren desperation fråga folk om de har sett henne, vi beskriver hennes utseende men alla pekar bara på andra långa, slanka tjejer med långt mörkblont hår. Vi frågar fler och fler, vi frågar olika personer samtidigt för att vara mer effektiva, och innan jag vet ordet av har Alvins ljusa kalufs försvunnit i massan. Jag söker mig åt höger för att hitta honom igen, eftersom jag hade gått lite åt vänster för varje person jag frågat. Vinden leker lite med mitt hår, nästan retsamt. När jag inte hittar honom på en gång ropar jag lite tyst på honom, men får inget svar. Människor strömmar förbi mig på båda sidorna och jag försöker kryssa mellan dem för att hitta honom, men gör det inte. Jag får nästan panik, snyftar halvt medan jag desperat nu letar efter Alvin. Hur svårt kan det vara, vi kom ifrån varandra för en halv minut och nu är han omöjlig att hitta. Jag säger mig själv att det bästa är att gå tillbaka till hotellet själv och invänta de andra där. Jag försöker lugna ner mig och andas normalt och börjar gå. Rakt fram, höger fortsätt rakt fram, vänster i korsningen, hmm… Fortsätter till höger direkt och sen borde det inte vara långt kvar… Om jag har gått rätt är det inte mer än hundra meter kvar, och eftersom vi hade svag motvind när vi lämnade hotellet borde jag ha lätt medvind nu, och solen borde vara lite mer till höger än den var till vänster innan med tanke på vädersträcken. Men det stämmer inte. Solen är alldeles bestämt på vänster sida av mig och det är definitivt inte medvind jag har nu, fast det bara är svagt. Great, vilse, ensam, i New York. Det är väl bara att fråga folk efter vägen antar jag. Folk brukar väl vara hjälpsamma här? Jag frågar, men ingen är riktigt säker. De pekar åt mig åt alla möjliga håll och fast jag alltid följer deras anvisningar känns det som att jag kommer längre och längre ifrån mitt mål. När solen börjar sjunka är jag verkligen inte i de lysande, lyxiga kvarteren hotellet ligger i, utan ett mycket ruffigare ställe, där uteliggare verkar göra sig beredda för natten, och folk i allmänhet börjar se mer farliga ut, druckna, utmanade. Det kan ju vara som jag inbillar mig när jag på riktigt börjar bli rädd. För länge sen har jag gett upp att ropa efter dem. Paniken har lagt sig och hjälplösheten har förlamat mig igen. Det är inte lika mycket folk här, även om det är mycket mer än hemma ändå. Jag försöker navigera mig, men lyckas inte. Jag börjar bli hungrig också, det är nu många timmar sen vi satt och åt vår glass i solen. När nu den har gått ner tillräckligt för att husens skuggor nästan täcker den breda gatan blir jag rädd igen. Ska jag irra omkring hela natten? Ska jag fråga på något annat hotell om jag kan få sova där under natten och betala imorgon? Om jag ens hittar tillbaka imorgon. Jag hoppas verkligen att Venus och Alvin har hittat varandra i alla fall, och att de letar efter mig. Stärkt av den tanken börjar jag igen ropa deras namn. Jag strövar omkring på gatan och ropar ömsom efter Venus, ömsom efter Alvin. Jag går förbi en trappuppgång där en väldigt full kvinna kommer utranglande som slänger en blick efter mig. Jag bryr mig inte om att hon kollar efter mig, jag måste bara hitta mina vänner. Jag fortsätter gå, men efter femtio meter kramar en hand min axel väldigt hårt, som för att hålla balansen. Mitt hjärta flyger upp i halsgropen, jag försöker kaka av mig handen men den håller sig envist fast. Jag vänder mig om för att be personen handen tillhör att släppa mig när jag stirrar in i ett par blodsprängda ögon.
– Why are you shouting the name of my son? frågar kvinnan som tittat efter mig.
Jag svarar henne att jag letar efter min vän som tydligen heter samma sak som hennes son och försöker därefter gå därifrån igen. Men hon håller fast mig.
– Do you know my son? frågar hon.
– No, probably not, I’m from Sweden, säger jag och försöker än en gång gå där ifrån.

Denna gången släpper hon mig och tittar efter mig. Jag vänder mig med en sista blick på henne och börjar gå ifrån henne, så fort jag bara kan. Det är inte för en hel minut senare jag reflekterar över hennes utseende. Ganska lång, lite knubbig och med säckiga muskler. Men ögonen, de var så blodsprängda att jag inte ens reflekterade över det. Först nu, när det kanske är för sent tänker jag på att jag har sett dem i två ansikten förut, onekligen ljusblå. Och hennes skitiga, långa, stripiga hår som i solnedgångens ljus fick den sällsynta blonda, rödglödande färgen jag bara sett en gång tidigare, då det var kortklippt. Jag vänder mig om igen och rusar så gott det går tillbaka mot henne. Och där står hon kvar, jag hittar henne precis när solen går ner bakom husen och hon slukas av skuggan. Jag säger till henne på svenska att jag känner hennes barn. Hon svarar mig, sluddrigt och vindögt visserligen, men ändå svarar hon mig på svenska, att hon vet.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Gwynt, del 2

Vi kom hem vid fem, vilket innebär att jag fick sova två timmar ostört, plus tre kvart i bilen. Det tar mig en halvtimme bara att lämna sängen, och sen får jag springa som en blådåre i en kvart för att sen cykla till skolan. Jag bor i en liten villa inte alls långt ifrån skolan. Vilket är tur det, annars hade jag kommit försent nästan varje dag. Jag rusar ut ur huset, smäller igen dörren, låser upp cykeln, trampar på så gott det går i motvind (den har inte så mycket att säga idag, mer än god morgon, din första riktiga dag, men det försöker jag ignorera och orkar verkligen inte försöka tyda det), framåt, över fartguppet, vänster, genom allén, släppa förbi en som är ute med hunden, höger, sista raksträckan, in på skolan, låsa cykeln, halvt springa upp till skåpet, hämta böckerna, lämna väskan, låsa, springa rakt in i någon, mumla förlåt, tränga sig förbi, väskan fastnar i denna någon…

–          Gwynt, vi har inte börjat än, ta det lugnt!

Istället för att hjärtat slår av ansträngning slår det nu för att jag precis nu blir medveten om hur rufsig jag är i håret, hur blek jag är, hur trött jag ser ut…

–          Hej Alv…

–          -in? säger han och ler mot mig, retsamt.

–          Varför sa du inte att du hette Alvin, varför rättade du mig inte? Och du kan släppa väskan, jag ska inte springa iväg någonstans.

–          Äh, jag har ingenting emot att bli kallad alv. Det får mig att låta som om jag kommer rätt från sagan om ringen eller nåt!

Jag försöker titta strängt på honom, men det slutar tyvärr med att jag börjar skratta. Varför? Varför blir jag såhär, igår lämnade han mig faktiskt, han har ljugit för mig (i alla fall har han inte sagt allt) och ändå skrattar jag med honom som om jag inte varit ute i skogen hela natten och fått reda på att han, hans syster och tre tjejer till är med i något samarbete med naturens krafter.

–          Du vet om att du ser hemsk ut idag, va? Säger han efter att ha tittat på mig medan jag skrattat klart (vilket såklart får mig att bli osäker).

–          Tack, du med, försöker jag, men han vet att jag inte menar det.

–          Du ljuger skitdåligt, Gwynt! Han ser mig i ögonen (jag dör) och försöker låta bli att skratta.

–          Det gör jag inte alls! Vad menar du med det ens?

–          Inget särskilt. Bara att jag ljuger riktigt bra, om du går på det. du ser inte alls hemsk ut, det är det bara bitcharna i klassen som kommer tycka, så blek som du är.

–          Jag vet inte hur van du är vid att ha varit ute i skogen hela natten, träffat nya människor och dessutom förflyttat dig till en annan värld, och sen bara sova två timmar innan du ska till skolan, men jag är inte så van vid det.

–          Än.

Sen hinner han inte säga mer, för en kompis till honom ropar att de börjar nu, och att Morgan Lund inte brukar vara speciellt snäll mot de som kommer för sent. Han ler lite och går iväg. Själv går jag på andra hållet, mot mitt klassrum. Morgan Lund, stackars Alvin. Han är svensklärare och värre människa har aldrig funnits.

–          Gwynt, förresten!

Jag vänder mig om, ser mot Alvin som står i dörröppningen till trapporna och frågar vad han vill.

–          Adeen säger att du ska fundera på det ni fick reda på.

I stället för att fundera på det vi fick reda på försöker jag fundera ut vad det var vi fick reda på. Förmodligen såg jag riktigt förvirrad ut, för Alvin skrattar igen och säger:

–          Öppna det som slutits, slut det som öppnats…

–          Visst ja, tack!

Jag ler och rusar vidare till mitt klassrum, och kommer bara två minuter för sent, vilket inte gör något när vi har matte, eftersom läraren alltid är sen. Jag ställer mig i hörnet som jag brukar och hoppas att ingen ska lägga märke till mig, precis som jag brukar när Alvin inte är med mig. Det är då alla andra vågar gå på mig. Öppna det som slutits, slut det som öppnats… Vafan kan det betyda, egentligen?

–          Har du tillbringat natten i ett dike Gwynt?

Mina inälvor rasar ner i magen på mig och förvandlas där till svart rök.

–          Du ser för jävlig ut, eller är det så nya modet är i din vindstad?

–          Kolla på henne, fnissfnissfnissfniss, hennes hår…

–          Vet du, Gwynt, du ser inte bättre ut bredvid den där snyggingen, om du tror det.

–          Sjukt att han fortfarande snackar med dig!

–          Har du berättat om dina fantasier än?

–          Kan inte du fråga vinden om varför jag inte får tatuera mig förrän nästa år?

Alla med inställsamma, falska röster som det hörs lång väg att de verkligen inte vill väl. Jag svarar inte, tittar inte på dem, men även då känns det som om de slår mig hårt för varje ord som lämnar deras läppar.

–          Nej visst, hon hör ju inte, hon snackar ju med sin låssaskompis Vinden.

–          Freak.

Sen tystnar alla när ljudet av klackar på stengolvet närmar sig och en för mig högst välkommen mattelärare uppenbarar sig en bit bort i korridoren. Öppna det som slutits, slut det som öppnats. Omöjlig gåta, det säger ju helt emot vartannat. Hela skoldagen är hemsk. Förutom att klass”kompisarna” hackar på mig och Alvin inte har en enda rast samtidigt som jag idag, har jag sprängande huvudvärk och kan inte koncentrera mig på någonting. Sista lektionen är två timmar engelska, den drygaste lektionen på hela veckan. Jag tror nästan att jag somnade när det var 20 minuter kvar, för plötsligt märker jag att klassrumsdörren öppnas och all uppmärksamhet runt om mig riktas dit. Jag blinkar lite, det är så ljust när man har blundat ett tag ju, och hör någon kille ge ifrån sig en vissling. Omoget. Efter ett tag ser jag vem det är. Med håret i en hästsvans står hon med ryggen mot klassen och pratar med någon. När hon vänder sig om ser hon rakt på mig och ler.

–          Du har ingenting emot att sluta tio minuter tidigare idag väl? frågar Silva.

Venus går in genom dörren och ställer sig bredvid sin syster. Jag skakar på huvudet utan att säga något och går tyst ut ur klassrummet och hoppas att ingen har lagt märke till mig. Okej, det är nog omöjligt med tanke på att alla såg tvillingarna komma in och hörde exakt vad Silva sa. Jag har redan hunnit lägga in mina böcker i skåpet när Silva och Venus är framme.

–          Adeen är helt skruvad, säger Silva så fort hon vet att jag har sett dem. Hon är helt uppe i varv, kan inte ta det lugnt för en sekund ens.

–          Varför det? frågar jag.

–          Hon förstod inte vad de ville att vi skulle göra. Tydligen har de innan gett mer raka beslut, eller så har hon kunnat tolka det lättare förr. Men hon kom hem till oss och klättrade på väggarna. Typ, berättar Venus.

–          Men varför är ni här nu då?

–          Hon vill att vi ska diskutera det tillsammans, och att du ska förstå mer.

Ska Alvin också med, vill jag fråga, men gör det såklart inte. Silva går och hämtar Capella och Venus väntar på mig. Under tiden vi väntar på dem pratar vi en massa strunt och jag märker att Venus har en underbar humor, det vill säga: ingen alls. Hon skrattar åt nästan vad som helst och får mig på bättre humör för varje minut som går. Från att ha varit trött och ganska nere är jag nu kanske inte pigg men väldigt glad igen. Orden studsar mellan oss, skratten klingar och jag känner mig normal igen. Jag står med en kompis, på skolan, och har en helt normal konversation. Vinden viskar såklart i bakhuvudet, men det är något mer nu också, något som ibland brusar svagt med en långsam taktfast rytm, ibland lätt porlande. Den är inte så ensam som den brukar vara. Silva och Capella kommer efter fem minuter, och när vi går ut ur skolan tillsammans är korridorerna fortfarande blåsta på folk. Vi kommer ut på parkeringen och möts av strålande solsken och värme. Det första Silva gör att ta upp sina solglasögon. Venus skrattar tyst åt det märker jag, förmodligen är det något internskämt som jag inte förstår. På parkeringen står deras supersnygga bil och glänser i solen och jag sätter mig med Capella i baksätet. Det är Silva som ska köra nu också. Precis som om Venus har läst mina tankar säger hon till mig:

–          Jag har inte tagit körkort än, jag ska försöka ta det denna sommaren, nu när plugget är klart och så.

–          Har ni redan tagit studenten? frågar jag henne.

–           Japp, vi gick ett skapandeinriktat program tillsammans, på ett annat gymnasium än detta.

–          Oj! Vad gjorde ni där?

–          Dansade, säger Silva direkt och börjar backa ut. Och sjöng gjorde jag också. Men Venus är klumpigare än mig, hon är mer för det gestaltande, med bild och scenografi. Vi hade ett skitbra samarbete som slutarbete, visst hade vi Venus?

–          Ja det var så sjukt bra. Det var tyyyp en musikal, vi skrev manus själva och allt sånt. Silva stod för dansandet och kören, jag för själva musiken och scenen, regisseringen.

–          Wow, säger jag. Coolt.

Mer vågar jag inte säga, för musikaler tråkar ut mig något så enormt. Precis när Silva börjar gasa för att komma ut på vägen bankar någon på mitt fönster. Silva stannar igen, suckar och vi kollar alla vem det är. Dörren slits upp och Alvin bokstavligt talat trycker mig in mot mittensätet och sätter sig själv där jag satt för mindre än tre sekunder sen.

–          Ni tänkte väl inte åka utan mig? säger han anklagande men skrattlystet.

–          Skulle du ens åka med oss? Capella lutar sig fram över mig och frågar honom.

–          Ja, Een ville att jag skulle följa med ifall jag skulle behövas.

–          Det sa hon inte till oss! säger Venus.

Alvin ser på henne och genast blir jag sådär irriterad igen, fast jag verkligen inte har någon rätt att bli det. Venus sitter precis framför Alvin, så när hon vänder sig om för att prata med honom, och han tittar upp för att svara är deras ansikten obehagligt nära varandra. Obehagligt nära för mina känslor, hade det varit Capella eller jag själv som satt där hade jag inte ens tänkt på det. Men ändå. Filmstjärnepar. Hatar det.

–          Jag ska ju hur som helst hem och om ni ändå ska köra dit…

–          Ska du bo hos henne på heltid nu då? frågar Capella. Hennes svarta hår hänger helt perfekt ner över hennes rygg även när hon lutar sig framåt.

–          Ja vem pallar bo hos mamma? Jag skulle ju ändå flytta till hösten, så det var ju lika bra att pysa direkt.

–          Hur är det med det där nu, frågar Silva med ögonen på vägen.

Tur att hon frågade, jag är högst intresserad.

–          Jo alltså… Alvin stakar sig lite. Hon håller ju inte igen precis…

Jag tittar frågande på ungefär alla i bilen utom Alvin. Det känns för intimt att fråga honom.

–          Hon är alkoholist, säger han, vänd mot mig.

Jag vänder mig för att svara honom och upptäcker att hela hans vänstra sida är tryckt mot min högra. När jag vrider på huvudet förstorar bilen upp hela hans ansikte för mig, jag kan urskilja precis varenda ögonfrans. Han som alltid är så skämtsam och glad. För varje dag som går avslöjar han nu fler och fler hemligheter om sig själv. Han ser oändligt trött ut när han sagt detta och ögonen som brukar vara lätt smalnade av leende är nu runda och allvarliga. Precis så mina brukar vara, förutom när han får mig att le. Jag säger inget, nickar bara och ser ut genom framrutan. Tvillingarna bryter stämningen och börjar prata om att de hade sett en hund som kunde i träd, hur högt som helst tydligen. Capella och jag hakar på, men jag är väl medveten om att Alvin inte är sitt vanliga, sorglösa jag. Vi åker genom staden, mot de nybyggda kvarteren och stannar utanför ett av de flottaste. Det är nästan helt byggt i glas och havet är bara 100 meter därifrån. Vi går in och åker upp fem våningar. Hela tiden förundras jag över hur fint allt är utformat. Ljust och rent, raka kanter, mycket speglar, växter och på vissa ställen finns det också tavlor som gör att det ser ut som om levande ljus står i ett litet ”hål” i väggen, som ett rum med bara tre väggar. Hissen har glas på utsidan vilket gör att man kan se längre och längre ut över havet.

–          Jag älskar denna hissen, säger Venus. Så mycket vatten över allt, jag verkligen älskar det.

–          Ja det förstår jag att du tycker, säger Capella. Men på natten är det ännu häftigare. Då ser man stjärnorna lika mycket som du ser havet nu, plus att de speglas i havet om det är vindstilla.

–          Vindstilla är aldrig roligt, då händer det ju ingenting, säger jag och de andra skrattar.

Det är en ovanlig känsla att så många, en hel grupp, skrattar åt något jag säger. Men jag gillar det verkligen. När vi är uppe låser Alvin upp och vi går alla in. Adeen står och tittar ut mot havet med händerna på ryggen. Nu i dagsljuset ser jag att hennes korta hår är rödblont, inte alls som Alvins ljusa. Hon säger inte ens hej, utan börjar direkt.

–          Detta är allvarligt, allt var bara ett helt jävla nystan.

–          Ta det lugnt Een, säger Alvin och hänger sin jeansjacka på en krok.

–          Lugnt? Är det någon av er som har förstått vad de menade? hon frågar oss.

Jag skakar på huvudet, precis som de andra.

–          Nej precis! Alvin, vi kan inte ta det lugnt, detta är allvarligt! Som jag förstod det är någonting nära sin undergång, och vi måste sätta fart! Vi måste tolka det, ta reda på vad som är fel och sen måste vi tänka ut någon lösning…

Jag märker att Adeens kinder rodnar lite medan hon försöker övertala oss och i solljuset ser det nästan ut som om hon brinner, med håret och rodnaden. Jag upptäcker nu, när en stråle skiner genom hornhinnan på henne att hon har linser, men hennes smilgropar är som bortblåsta.

–          Vad kan vi börja med då? Ingen av oss kan ju komma dit, förutom möjligtvis Venus, om vi kanske går ner till havet, vad tror du om det, Venus…? försöker Capella.

–          Ska hon åka dit alldeles själv?

–          Du var yngre än vad jag är nu när du åkte för första gången. Dessutom tror jag att Gwynt kan följa med om vi ändå går ut.

–          Gwynt har ju knappt lärt sig någonting! Inget illa menat med det Gwynt såklart, men hur ska ni bli välkomnade…?

–          Vi känner våra element lika bra som du känner dina.

–          Ni kommer inte få någon helhetsbild! Det är ju det vi har väntat på, hur ska det gå… och vi kan ju inte tända någon eld, och det växer ju ingenting på stranden heller, och det är verkligen inga stjärnor synliga, och ska det se ut om ni bara faller ihop på stranden…

–          Vi löser det! Ta det lugnt Adeen, jag litar på dem, om de verkar oroliga tar jag tillbaka dem! Alvin behöver nästan skrika för att hon ska lyssna på honom.

Bakom honom ser jag Capella och Silva gå ut i något som liknar ett kök och hämtar stora glas med juice. Jag blir lite nervös för att resa igen, denna gången ska det tydligen bli något helt annat än förra gången om jag ska tro Adeen. Och varför skulle jag inte göra det? Samtidigt är jag lite förväntansfull. Det är ett ganska ärofyllt uppdrag. Och Venus verkar inte dra sig för det, fast hon bara har varit där lika många gånger som jag har, det vill säga en. Adeen ser ut att fundera igenom precis allt som skulle kunna hända, elden falnar.

–          Okej. Vi försöker. Det kan gå, kanske blir det tydligare när det bara är två stämmor, istället för fem. Kanske blir det bara ingenting, men vi försöker.

Så gör vi det. Vi åker ner igen och går mot stranden. När jag ser havet blir jag nästan sugen på att bada, i solskenet och värmen nu i maj.

–          Ååh jag vill bada!  Säger Venus ganska högt. Ingen annan som vill det?

–          Du är galen, säger hennes syster.

–          Nejdå, jag gillar bara vatten, säger hon glatt.

Adeen frågar mig om det blåser tillräckligt för mig, och jag svara att jag tror att det gör det. Så ska vi iväg. Venus sträcker fram sina händer och Alvin tar dem. Jag tittar bort, med bilden av dem båda mot havet och horisonter bakom mina stängda ögonlock. Men jag störs av att Venus (eller Silva?) skriker till:

–          Nej vänta! det var Venus.

–          Vad är det, säger Silva lite irriterat.

–          Kolla, killen där borta på stranden! Han som ska bada!

–          Vad är det med honom?

–          Men han ska fan i och simma! I maj, han är galen…

–          Du skulle ju också bada!

–          Ja men… Kolla på honom! Silva!

–          Men gud, det är ju…

–          Jag vet!

–          Veeenus, säger Silva retsamt medljus röst.

–          Sluta. Alvin flytta lite på dig så jag kan se bättre.

Jag vänder mig om och tittar mot killen Venus förmodligen är kär i. Han är lång, längre än Alvin, och slank. Han är ganska blek (men det är väl de flesta, som har hållit sig hemma, i maj) och har längre hår än Adeen, mörkbrunt, men det räcker ändå inte enda ner i nacken. Det ser ut som att han är några år äldre än Venus, och det ser verkligen ut som att han ska i vattnet. Hans vänner skriker på honom när han tvekar, han vänder sig om och skrattar (på håll ser det ut som att han har onaturligt raka och vita tänder).

–          Jaja, skit samma, vi får skynda oss så vi kommer snabbt tillbaka. Hoppas de är kvar då.

Jag kan inte låta bli att le för mig själv när det inte känns det minsta irriterande när hon åter igen tittar på Alvin och har hans händer runt sina. Hon skulle nog se bättre ut med killen där borta. Alvin ser egentligen lite för ung ut för det perfekta filmstjärneparet, när jag tänker efter. Venus sjunker ner på sanden och det är min tur. Innan jag ens hinner lyfta ett finger har Alvin tagit tag i båda två och lagt dem till rätta i sina egna. Var det där en extra tryckning eller var det bara jag som inbillade mig? Han ser mig i ögonen. Ljusa, lysande blå. Solen skiner på dem och får dem att se ut som att de svagt, svagt roterar, som löv gör på en vattenpöl vid en stilla vind, eller lite som ett tunt moln över månen en klar natt. Fast ljusblått, såklart. Jag hör att Capella viskar något, men vad hör jag inte. Jag lyssnar på vinden. Känner den mot benen, armarna och ansiktet. Färgen på hans ögon är färgen på vinden. Allting blåser, vinden berättar för mig alla möjliga historier, nyheter, varningar på en gång. Jag känner för andra gången i mitt liv hur jag vänds ut och in, hur vinden inte bara fyller mig, utan tar över mig helt och hållet.

Jag möts av brusande, suckande, porlande, rasande, rinnande, svävande vatten. Vinden svävar den också, den flyger, sveper. Jag är. Jag finns. Jag försöker fråga. Öppna det som slutits…?  Det är en början i alla fall. Vattnet, Venus alltså, börjar fråga samma sak. Det tar ett litet tag innan jag förstår mer än vi just frågat. Men så börjar vattnet och vinden samarbeta. Som ett hav under en storm. Vågorna når högre och högre. Utan vinden hade vågorna aldrig kunnat börja rulla, utan vattnet hade det inte funnits material för att göra vågor. Men nu berättar de. Genom något som inte är röster, inte känslor, utan medvetande. De är blinda. De är döva. Samarbetar inte, stänger in sig. Vem frågar vi. Ni. Inte ni. Er. Dem. Vem, frågar vi igen. Dem. Ni. Människorna. Vad ska vi göra åt det? Öppna det som slutits, slut det som öppnats! Vad? Tankarna! Sinnena! Fantasierna! Cirkeln! Vinden tystnar och jag dras sakta tillbaka till min kropp. Precis innan jag är helt tillbaka brusar vattnet till, ett öronbedövande ljud som fyller mig på samma sätt vinden gör, förutom att jag inte förstår vad det säger. Samtidigt, mitt i allt, hör jag viskningar. Inte som vinden viskar, utan mänskliga viskningar, fast ändå inte. Dessa är lättare. Flyktigare. Sen försvinner allt och jag hör istället bruset från havet, vindens viskningar och hur Alvin och Adeen pratar en bit ifrån.  Jag öppnar ögonen och sätter mig upp. Denna gången ser jag inte lika suddigt efteråt, men känner mig lite yr. Någon ställer sina ben mot min rygg, som för att stödja mig med ett ryggstöd. Det hjälper verkligen, och efter bara några sekunder är jag som vanligt igen. En hand från samma person som stödjer mig sträcks ut och hjälper mig upp. Handen håller kvar mig och vänder mig om. Så helt plötsligt står jag ansikte mot ansikte med Alvin. Det är bara en halv sekund, men jag hinner dö hundratusen gånger. Sen släpper han mig och drar upp Venus från sanden, inte alls lika elegant som han gjorde med mig (hoppas jag i alla fall). Sen hinner jag inte fundera mer över det, för Adeen, Capella och Silva börjar överösa oss med frågor.

–          Vad hände?

–          Vad fick ni reda på?

–          Vad sa de?

Venus fångar min blick och höjer på ögonbrynen, som för att fråga om hon ska börja berätta. Jag nickar.

–          De är blinda. De är döva. Samarbetar inte, stänger in sig. Ni. Inte ni. Er. Dem. Ni. Människorna. Öppna det som slutits, slut det som öppnats! Tankarna! Sinnena! Fantasierna! Cirkeln!

Jag stirrar förstummad på henne. Hon har översatt allt vi var med om till något vilken människa som helst skulle kunna förstå. Fast hon pratar inte alls med sin vanliga röst, utan med en mer brusande om påminner om en forsande älv. Jag tittar på de andra, mest på Adeen, för att se om de kan tolka det. Men Adeen säger att hon inte förstår det. Silva tittar förvirrat på Venus.

–          Men det är ju självklart! säger en klar röst bredvid mig. Men ååh, att vi inte har kommit på det tidigare!  Ni, inte ni, dem, människorna. Med det menar de alla människor förutom oss. De är blinda, de är döva.  De kan varken se eller höra alltså, med det menas att de inte förstår naturen så som vi gör. Förstår ni inte? Öppna det som slutits, tankarna, sinnena, fantasierna. De tänker inte alls att de är en del av det, en del av elementen, jorden! Slut det som öppnats, cirkeln. Kretsloppen, sättet vi, människorna, lever på, vi lever inte i jordens cirkel, vi lever utanför den, vi har öppnat cirkeln!

Capella. Att där är så mycket innanför hennes pannben visste jag inte. Vi stirrar alla fem på henne, vilket får henne att skruva lite på sig. Hon trivs tydligen inte med att vara den enda som förstår detta, eller kanske är hon bara inte van vid det, precis som jag hade varit, efter alla år i utanförskap. Ändå syns det på henne att hon är stolt över att ha kopplat det så snabbt, och man kan nästan se stjärnorna lysa i hennes ögon. Vi står där, på en rad och stirrar på henne så länge, Adeen tar sats gång på gång för att säga något, men kommer aldrig på det. I nästan en hel minut står vi så, Capella tittar ut, lite generat, över havet. Det första som bryter tystnaden är inte Adeens första, förhoppningsvis kolka fråga, utan ett gällt kort skrik och ljudet av forsande vatten. Mitt hjärta slår några slag dubbelt så fort som det brukar och reflexmässigt vrids mitt huvud till vänster och blicken hamnar på Venus som står helt genomblöt och skrattande, vänd mot samma kille hon kollat på innan, som har en nu tömd hink i händerna. Bredvid mig börjar Silva gapskratta och inte långt därefter börjar vi andra också. Killen flinar och säger:

–          På håll såg det ut som om du hade svimmat, så jag tänkte hjälpa till att väcka dig. Tyvärr hann jag inte innan du vaknade igen, men jag tyckte det var synd att du i värsta fall skulle lämnat stranden utan att ha badat.

Venus försöker låta bli att skratta, man verkligen ser hur hon anstränger sig för att se sur ut, men misslyckas. Alvin fångar min blick och himlar med ögonen, vilket bara får mig att skratta ännu mer, och det smittar i sin tur över sig på Venus ännu mer.

–          Du är så jävla hopplös Ares!

Det syns på lång väg att de är så jävla hopplöst kära i varandra, men vi säger ingenting. Jag undrar hur lång tid det ska ta för dem att förstå det själva, och hoppas att det inte syns lika tydligt på mig varje gång jag dör när Alvin gör något. Om jag tyckte att hon och Alvin såg bra ut tillsammans är det inte ens nära hur detta ser ut. Killen, som förmodligen antingen heter eller kallas Ares, ser ut att vara runt tjugo och när de står mitt framför varandra, skrattande och ser varandra i ögonen, med vattendropparna blänkande i solen på stranden ser de ut som urklippta ur slutscenen på decenniets bästa romantiska film. Det är så nästan så klychigt att jag hade tyckt att det hade varit för mycket om det hade varit i en film, men eftersom detta är verklighet tycker jag bara det är vackert. Och komiskt, visserligen. Silva börjar gå upp mot husen igen och vi andra följer efter henne. Jag förväntade mig att Venus skulle komma långt efter oss, men efter fem minuter, precis när vi ska öppna dörren in till det otroligt lyxiga huset hinner hon ikapp oss. Hennes hår och hennes vita skjorta som annars båda två hänger luftigt och löst runt henne sitter nu klistrat runt hennes slanka kropp och vattendropparna stänker runt omkring henne när hon springer för att hinna ikapp oss. Vi går in utan att säga något till henne, men så fort dörren stängs börjar Silva.

–          Du får världens chans gång på gång och du bara slår ifrån dig dem! hon låter nästan anklagande.

–          Snälla Venus. du får gå till din loverboy när vi har fått ur Capella allt hon har tänkt ut nu. Men kan du hålla dig i skinnet till dess? frågar Adeen.

Hon låter lite sträng, men det syns på henne att hon också tyckte det var väldigt underhållande. Vi åker upp i hissen med glasfönster (Venus tittar noggrannare mot stranden denna gången än förra) och går in till Adeen tar plats i soffor och fåtöljer och frågar Capella vad hon nu har tänkt ut.

–          Jo, alltså… börjar hon. Ni vet ju detta med alla miljökatastrofer och så… Det är ju en cirkel som har öppnats, vi kan inte leva i harmoni med elementen. Fattar ni?

Jag fattar inte, men tvillingarna och Adeen säger ja direkt. Alvin tittar frågande på mig och jag skakar på huvudet. Känns bra att jag inte är den enda som inte förstår i alla fall.

–          Vi måste sluta det som öppnats, alltså vi måste sluta cirkeln som öppnats och inte fungerar längre, vi måste sluta kretsloppet igen.

–          Vi ska med andra ord rädda världen? frågar Silva.

–          Det är ju omöjligt, säger jag, för det är det ju. Hur ska vi, i ett så litet land kunna stoppa människor från att förstöra miljön. Jag vet knappt någonting om sånt och bryr mig helt ärligt inte så mycket heller. Dessutom är det skittråkigt.

–          Ja det får vi prata om. Men jag tror de gav oss någon ledtråd; öppna det som slutits. Tankarna, sinnena, fantasierna.  Och det har med blinda och döva. Vi kanske inte behöver göra så som vetenskapsmän säger att man måste, typ köra mindre bil och sortera sopor och så. Vi kanske bara behöver få dem att förstå elementen som vi gör.

–          Ella…? börjar Adeen, men Capella avbryter henne.

–          Jag vet inte om det går, men vi kan ju försöka på Alvin i alla fall, han är ju så gott som vanlig människa, och om det går att få honom att förstå naturen borde det ju gå med resten av människorna.

–          Ella…!

–          Och ja, det är jättemycket jobb, men det är ju därför vi finns! Det är detta vi lever för!

–          Ella!

Det blir tyst. Jag stirrar på henne och får inte fram ett ord. Hon står där med sitt svarta, blanka hår och ögonen skiner av upphetsning. Hon är ett geni.

–          Ella, du borde få typ nobelpris, du är ju hur smart som helst! säger Silva.

–          Nja, kanske inte… svarar hon tyst och tittar ner.

–          Ljushuvud, säger Alvin. Bokstavligt talat, med stjärnorna du vet.

Vi skrattar lite, men återgår sen till problemet.

–          Så vad gör vi? frågar jag.

Ingen svarar direkt, men alla tänker.

–          Jag tycker att vi funderar på det några timmar och tar rast från allt detta.

–          Det var det bästa du sagt på länge Een, säger Alvin. Vem följer med och badar?

–          Är du knäpp eller? Jag kan inte tro att han allvarligt tänker bada, i vatten som knappt är femton grader varmt.

–          Inte det minsta, och om du inte frivilligt följer med tänker jag bära dig, säger han. Jag ser att Venus och Silva ger varandra menande blickar bakom ryggen på honom och jag blir knallröd i huvudet.

–          Jag följer med till stranden igen, men jag tänker inte gå i vattnet.

–          Vi får väl se. Någon mer?

–          Jag kan väl inte bli mer blöt än jag redan är, säger Venus.

–          Jag följer också med! Capella kommer ut ur Adeens badrum med några handdukar över axeln.

–          Silva? Een?

–          Nej, jag tror jag behöver prata lite med din syster, säger Silva till Alvin.

Vi säger okej och börjar gå ner. På grund av att jag behöver snöra mina converse och de andra har enklare skor att hoppa i kommer jag lite efter. De andra har gått ut, och jag ser varken Adeen eller Silva i hallen, men plötsligt hör jag hur Silva börjar prata med låg röst.

–          Detta är omöjligt, det vet du Adeen. Vi kan inte rädda världen bara för att vi råkat födas med detta som kallas gåva, men som blir en förbannelse om vi gör det vi måste. Du vet att det inte går.

–          Ett liv för mänskligheten, det är en moralisk fråga. Nej, titta inte på mig sådär Silva, du vet att jag också tycker det är skithemskt, och jag fattar inte hur detta kan vara enda löningen! Men jag har hört elden längre än du har sett, hört och känt livet och jorden. Om inte vi gör något kommer mänskligheten dö ut. Kanske inte nu, men kanske om några hundra eller tusen år. Och inte bara människorna utan de flesta djur och växtarter också.

–          Men det kan inte vara enda lösningen. Vi vet inte ens vem av oss det är.

Fast jag för länge sen snörat klart skorna sitter jag kvar, tyst som en mus och fortsätter lyssna.

–          Kan du sluta! Adeen nästan skriker det, förmodligen rakt i ansiktet på Silva. Jag vet, och även om jag inte känt någon av er längre än några år är ni som min familj, ni är mina systrar. Till och med Gwynt och jag träffade henne för första gången för mindre än ett dygn sen! Att veta detta känns som om det skär i mig med de vassaste knivar du kan hitta, och jag vill inget annat än att det syftar på mig, så ni kan leva.

Jag får en mindre hjärtattack när Ella sliter upp dörren och tittar in.

–          Kommer du snart? frågar hon.

–          Jadå, säger jag och reser mig sakta upp. När vi åker ner pratar de andra, men står själv stum och tittar på att det vackra utanför glaset.

Vad menar de? Ska en av oss… vadå, dö? Adeen tycker om mig som en syster. Hon skulle lägga sitt liv för att jag, och vem som helst annars av oss, skulle få leva. Jag vill inte fråga om de andra anar något, jag vågar inte. Vågar inte veta sanningen.

   

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Gwynt

Inne i skogen blåser det inte mycket, men här ute vid ravinen, med floden längst ner, finns det inget som stoppar vinden. För några minuter sen glödde horisonten röd av solens godnattstrålar, men nu blir det bara mörkare och mörkare. Vissa unga träd vågar sig på att växa precis vid ravinens kant medan de äldre står några meter ifrån. Löv från förra hösten virvlar omkring i oregelbundna mönster, letar sig ibland upp till de nya bladen, spröda och ljusgröna. En vargs sång mot himlen hörs. Intill en stor kastanj sitter en flicka med benen uppdragna mot kroppen, armarna runt dem med händerna knäppta. Hon tittar mot ravinen, in i barrskogen på andra sidan. Hon är röd i huvudet, de sista resterna av gråt hon försökt undanhålla. Vinden har redan torkat kläderna från tårar. Den flickan är jag. Gwynt.

Jag har varit övergiven hela mitt liv. Inte bokstavligt talat, men inombords, ingen har någonsin haft mig som en riktig vän, en bästa vän, för jag är konstig. Tycker de i alla fall. Jag skulle nog kunna tycka att jag var fullt normal om jag visste att det fanns fler som jag. Jag har sökt och letat och verkligen försökt hitta något spår av någon liknande mig, men utan framgång. Det är inte det att jag är funktionshandikappad, jag kan gå och prata och dansa och allt möjligt man som normal person ska kunna göra. Jag är inte förståndshandikappad, jag förstår vad folk säger till mig både medvetet och undermedvetet (kanske till och med bättre än många andra) och jag förstår mycket av den värld jag lever i. Jag är inte bokstavligt talat ful, jag har halvlångt blont (naturligt ljusblont) hår, ljusblåa ögon (påminner om smältande is enligt mamma), inte många finnar, inga direkta skönhetsfel, inte onaturligt smal eller onaturligt fet. Fast vem bestämmer att det är just det som är det fina, det normala? Hur som helst är det ungefär som jag många ser ut, så folk som inte vet vem jag är tycker nog att jag smälter in i mängden. De som inte vet vad jag kan. När jag var liten tyckte alla i min ålder att jag var häftig som kunde höra vinden, men när vi blev äldre insåg de ju att jag bara hittade på. De retade mig för att jag fortsatte fast de inte trodde på sagor längre. Saken var den att jag inte hittade på. Det gör jag inte nu heller, där jag sitter vid mitt träd och ser stjärnorna sakta tändas framför mig. Jag kan höra vinden i mitt huvud. När det bara blåser lite lätt på sommaren är det som en viskning, höststormarna är som ett världskrig som bara hörs inuti mitt huvud. Det är inte som ord eller några andra ljud som kan låta på jorden. Inte som valsång, inte som prasslet när man lägger sig i sängen med nytvättade lakan, inte som naglar mot en svart tavla. Jag tror att det låter som när du hör vinden själv faktiskt, bara det att jag har lättare att höra den, och att jag förstår den. Jag förstår vad den säger.  Jag kan ju inte svara den direkt, en vind är en vind, så fort den har kommit försvinner den igen. Tyvärr märker alla när jag lyssnar på den, och jag kan inte motstå att göra det. När jag lyssnar på den kan jag inte höra någon annan, även om de skriker mitt namn i örat på mig. Fast de tror ju att jag bara ignorerar dem istället. När jag pratar med andra människor, vilket inte hände ofta, hör jag alltid vinden mer eller mindre i bakgrunden, men jag hör i alla fall vad folk säger till mig.

Av den anledningen har jag inte haft någon riktig vän sedan jag började skolan, sex år gammal. Jag hör inte alltid när någon pratar med mig, och jag fortsätter med mina ”fantasier” fast vi har vuxit upp. Jag är helt enkelt konstig, så är det bara, det är bara att inse. Jag sitter för mig själv, vid gruppövningar är jag alltid det femte hjulet. Så var det i elva år, sen fick Alv mig att tro att jag inte var så konstig som alla har trott, så länge jag kan minnas. Det dumma är att jag trodde honom. Nu har tankar som ”han kom bara för att samhället ville bli av med mig” och liknande smugit fram i huvudet, men jag antar att sådana tankar alltid kommer på kvällen. Det är en stjärnklar natt, och det är fullmåne, så det kommer aldrig bli riktigt mörkt. Det är lite av en lättnad, jag kommer i alla fall kunna se om någonting skulle hända. Det är en speciell känsla, att sitta i ett vitt ljus som man aldrig riktigt upplever i en stad, och samtidigt höra vinden lätt, lätt i bakgrunden. Det är nästan lite rofyllt, efter all gråt. Om solnedgången var som en vild eld är natten som sval aska. Precis vad jag behöver, precis som det känns. Jag undrar vad som händer inuti i Alvs huvud. Hoppas han att jag ska dö här ute eller? Var det därför jag skulle följa med honom ut i en vacker skog, och inte för att gå på någon vänskaplig (kärleksfull kunde det ju inte vara) promenad. Är det verkligen så mycket fel på mig att det är bäst att, vadå förvilda mig? Det är ju inte ens logiskt, på ett eller annat sätt kan jag ju ändå ta mig tillbaka, om jag vill. Om jag vill det vet jag inte, i och för sig. De vill ha bort mig, kommer jag tillbaka kommer de inte välkomna mig direkt. Men det är ändå ett jäkligt omodernt sätt att få bort någon ur samhället. Vad skulle det vara för fel på en fängelsecell? Och vad skulle mina föräldrar säga om att stänga mig ute från samhället genom att släppa mig i en skog. Vill de att jag självmant ska kasta mig utför ravinen eller?

Men Alv, jag trodde jag var bra på att läsa folk. Han verkade verkligen bry sig. Men nej. Han pratade med mig, och jag lyssnade. Jag verkligen ansträngde mig för att höra, var uppmärksam på när han började prata med mig så inte vinden tog överhand. Vi blev riktigt bra kompisar, faktiskt. Eller alltså jag trodde att vi blev det, tydligen inte. Eller kanske…? Äh skit samma, jag ska inte tänka på detta i natt, då kommer jag bara inbilla mig en massa saker. Det bästa skulle nog vara att försöka sova. Ja. Så gör vi. Hahah det kommer aldrig gå. Vad jag gör är istället att ligga och titta upp mot himlen. Det är en varm natt, fast det bara är maj än så länge, så jag fryser nästan ingenting. Det är faktiskt riktigt mysigt, ligga där, höra ett svagt brus från floden och vinden som sjunger svaga vaggsånger för mig.

Om jag inte trodde att jag skulle somna hade jag fel, eftersom jag kommer på mig själv med att drömma. Skogen är full av gyllene ljus, som en stark soluppgång. Hela marken är täckt av vitsippor, men där jag går färgas de svagt blåa. Det är så fascinerande att jag går baklänges bara för att titta på dem. Efter ett tag ser jag ett par mörkblåa spår bredvid mina, men när jag tittar upp finns det ingen där. På andra sidan av mina spår lämnar ett annat par osynliga fötter orangea avtryck. Bredvid dem ett svagt ljusgult spår och på andra sidan de mörkblåa färgas blommorna djupt gröna. Jag har fyra personer går bredvid mig, men jag kan varken se eller höra dem. Jag fortsätter att gå genom skogen som aldrig tar slut, men efter ett tag är det som om träden radar upp sig i stället för att stå lite hur som helst som de gjort innan. De bildar en alle, och jag och mina följeslagare forsätter gå. Jag slutar titta på våra färggranna spår och tittar upp på vår nya tunnel. Då ser jag att Alv går där framme. Han färgar inte blommorna, de trycks bara ner där han går fram. Fast de trycks ner mindre än vad de borde göra, och en mindre yta än hans fot är stor. Han är så oändligt vacker. Inte bara snygg, som det låter när man bara berättar det. Lång, slank, muskulös, solbränd, halvlångt blont hår. Det är vad man ser bakifrån, om han hade vänt sig om hade man sett det som verkligen utmärker honom, i alla fall i mina ögon. Hans ögon. De är ljust blåa, exakt som mina. Klara, lysande blå. Men fast jag säger det låter det bara som om han är sådär typiskt snygg, inte sådär underbart vacker! Men det går inte att beskriva. Antingen är det något övernaturligt medfött eller så är jag bara dålig. Fast jag drömmer värker det i mig när jag tänker på att han faktiskt lämnade mig helt ensam på ett ställe utan människor och utan möjlighet att ta mig tillbaka.  Drömmen mörknar, ljusets värme bleknar och jag öppnar mina ögon.

Det är fortfarande natt. Vinden påminner mig mer än tidigare ikväll om sin närvaro. Det är som att den har något extra viktigt att säga, men min hjärna är för nyvaken för att kunna urskilja vad. Tyvärr vaknar jag helt innan jag somnar om igen, mest för att det är riktigt kallt nu. Det kommer komma någon. Det är det den vill. Jag kommer inte vara ensam i natt. Okej det låter riktigt creepy. Jag har aldrig varit mörkrädd, men att få sällskap i en skog vid midnatt och ha fullmånen ovanför känns inte helt bra, även om det bara är sagor om varulvar och sånt som kommer fram i fullmåne. Det är inte mycket bättre att vinden fortsätter säga till mig att någon kommer, någon är på väg. En varg ylar. Jag skulle inte ha tänkt på det där med varulvar. Jag försöker somna om, lägger mig med ryggen mot ravinen, ansiktet mot skogen. Då ser jag att det lyser där inne, som en liten men stark ficklampa, eller kanske en eld.  Min första tanke är att gömma mig, men skiter i det eftersom jag antingen kommer dö här i skogen eller så kommer någon att hitta mig här. Fast med vargens ylande fortfarande ringande i öronen är jag inte precis lugn av vad som ska komma. Det lysande kommer närmare mig. Jag vet inte om det, eller den, vet att jag är här, men jag hoppas att den gör det. Jag hoppas att det är en någon som kan ta mig tillbaka, även om det inte är mycket att komma tillbaka till. Ändå är jag rädd, det ska jag inte förneka.  Hjärtat slår så hårt att man kan se hur tyget på min tunna jacka sänks och höjs i takt med det. Den, någon, har kommit in i den glesare delen av skogen, närmre mig och jag sitter blickstilla med benen uppdragna och armarna runt dem. Vinden blåser tag i mig och jag hör inget annat än något jag skulle tyda som förändring, förändring. Någonstans bakom mig hörs flodens brus, prasslet av löven i skogen. Det är en eld. Det lysande, det är en tjej som håller i en eld. Nejnej, jag måste yra, hon kan inte hålla i en eld. Fackla. Fackla är det. Förändring, förändring. Vinden sliter i lågorna, får dem att kasta vilda skuggor i det annars så lugna månskenet. Mina ögon är så uppslukade av ljuset och jag hör inget annat än vinden, vilket gör att jag rycker till när vinden plötsligt tystnar och avslöjar fotstegen bakom mig. Mitt hjärta stannar. Slår för fort. Jag vänder mig om och tittar rakt in i en flickas ansikte. Det är ett ganska runt, blekt ansikte, och sött. Hon har vad som i mörkret ser ut som kolsvart, rakt hår, och fast hon tittar ner på mig ser det ut som om stjärnorna speglas i hennes ögon.

          Hej Gwynt, säger hon, innan hon lyfter blicken från mig och säger mot elden: Hej Adeen!

          Haaallå! hörs det från andra sidan av mig.

Jag vänder mig om och ser ännu ett nytt ansikte. Detta ser också lite runt ut, men det skulle kunna bero på att hennes hår är så kortklippt att det inte ens når ner i nacken, och hon ser ut att vara lite äldre än mig. När hon ler kan man se skymten av smilgropar i eldskenet.

          Hej Gwynt! Jag är Adeen, säger hon. Detta är Capella.

Jag svarar inte som hon hoppas att jag ska svara.

          Hur vet ni vad jag heter?

          Men snälla lilla Gwynt, har inte Alvin sagt något alls? Adeen himlar med ögonen mot Capella bakom mig.

          Alvin?

          Tydligen inte, säger Capella med skratt i rösten. Adeen skrattar lite också, men hon försöker dölja det.

          Vi ska berätta för dig, men vi får göra det gående, annars kommer vi aldrig fram i tid, Adeen tar min hand och drar mig upp på fötter.

          Vart ska vi?

          Vi ska berätta.

Vi börjar gå längs med ravinen. Adeen och Capella grälar lite om facklan, om det är en bra idé att ha den tänd eller inte. Jag är alldeles för förundrad över dem och vad de har sagt till mig att jag inte ens tänker på att fråga dem något mer.  Allt jag gör är att bara följa dem med blicken, fram och tillbaka där de går bredvid mig precis som om jag var normal och förtjänade att ha vänner.

          Du måste ha minst tusen frågor ju Gwynt! säger Adeen då. Fråga på!

          Eeh… Alltså… jag…

          Du kommer inte på några? Så var det för mig också, säger Capella.

          Hahaha, ja Ella sa inte ett pip ens när vi träffade henne första gången, kommer det från Adeen.

          Det gjorde jag visst, jag svarade på era frågor!

          Vilka vi? frågar jag.

          Hon tar sig!

          Vi, vi har precis blivit fem i stället för fyra, och kan nu fullfölja vad vi måste, berättar Adeen.

          Vad för något?

          Det är jag och Ella, du och två till, ett par tvillingar. Det är dem vi ska möta snart. Säg mig Gwynt, har du någonsin haft ett problem som hängt över dig sen du började skolan ungefär?

          Ja, säger jag, eftersom jag vet att det inte tjänar någonting till att ljuga. De vet vem jag är och förmodligen vet de redan svaret på frågan när den passar så bra in på mig.

          Ja, jag har aldrig haft någon riktig vän sen dess.

          Det var inte så jag menade. Adeen suckar. Det är inte sant ju! Men problem är kanske fel formulerat. Bara för att jag hade problem behöver inte du ha haft det. Har det varit något… speciellt med dig?

          Du menar med vinden.

Jag låssas att jag inte ser hur Capella, Ella, skiner upp och ler stort mot Adeen.

          Ja, precis det, Adeen skrattar, elden får hennes skrattgropar att synas igen. Kan du berätta lite om det.

Jag berättar i säkert tio minuter för dem. Allt om att jag lyssnar på den, förstår den. Allt om att alla utom dem tycker att jag är knäpp. Allt om mina tvivel. Vad jag inte berättar om är Alv, det vågar jag inte. Kanske vet de redan, med tanke på allt de redan vetat om mig, men om de inte gör det vill jag undvika frågor. Hela tiden går vi längs ravinen under stjärnorna, vinden följer oss stilla och elden skrakar då och då.

          Jag förstår dig, säger Capella när jag slutar prata. Jag hade samma problem fram till våren när jag fyllde sjutton, precis som Adeen. Silva och Venus har aldrig riktigt känt det eftersom de alltid har kunnat prata med varandra om det. Jag har kunnat se vad stjärnorna säger. Alla kallade mig för en massa saker som jag inte ens vill berätta, men de har alltid kunnat säga till mig olika budskap genom att stå i förhållande till varandra på olika platser, lysa olika starkt. Det är så små skillnader att någon som forskar om astronomi inte ens skulle kunna se skillnaden med stjärnkikare, men för mig är det lika tydligt som en öppen bok.

          Jag kan både se och höra elden, djupare än andra, precis som du kan höra vinden. Om det så bara är att tända en tändare eller om det är en stor jävla brand, berättar den olika saker för mig. Ibland är det inget viktigt, bara lite roliga historier eller godnattsagor, men oftast, när den kontaktar mig, är det saker som händer i deras värld.

          Deras värld? kan jag inte låta bli att fråga. Adeen suckar lite, tittar in i elden och rynkar lite på ena ögonbrynet.

          Detta är väldigt svårt att förklara. Ingen av er andra fyra kan förstå detta riktigt, inte än i alla fall, och det är väldigt komplicerat att sätta ord på det.

Hon fortsätter att stirra in i elden på facklan.

          Hon försöker få elden att sätta ord på det, men du vet lika väl som jag att hon inte kommer få några ord från den, säger Capella och jag förstår henne.

Så som vinden berättar saker för mig är inte med ord, mer med känslor, men inte riktigt det heller.

          Adeen, kom igen nu, försök bara!

          Okej, okej, säger hon tyst och nästan irriterat, och sen är hon tyst i nästan en minut till innan hon börjar prata igen. Vi lever i vår värld. Det vi ser, hör, känner, smakar, luktar, det är allt vi vet. Sen finns elementens och universums värld. Man kan inte säga att de har samma sinnen som vi direkt, men… Ja du vet så som vinden kommunicerar med dig. Den varken pratar eller gestikulerar eller får dig att känna olika känslor. Den bara berättar för dig och du kan inte säga hur.  Det är som att vända din själ ut och in, drömma och djupdyka på en och samma gång. Typ.

Adeen tystnar och slänger en sista blick på elden och nickar en kort, konkret nickning. Jag förstod inte ens hälften av vad hon menade men bad henne inte att förklara mer. Istället frågar jag vem de andra två är.

          Silva och Venus! Silva är en hel kvart äldre än Venus, vilket de kan tjabblar om ibland, men oftast är de oskiljaktiga vänner. Silvas speciella vän är skogen. Hon ser vad den säger på träden, bladen, gräset… ja fråga mig inte om alla tecken hon kan urskilja, det är omöjligt att begripa, precis som så mycket annat. Venus kan höra vattnet. Hur det ser ut säger hon gör det samma, det är hur det låter som spelar roll. De är båda nitton nu. Jag är tjugo och Ella är arton. Vi fyller alla år i maj eller juni precis som du, visste du det?

Det är klart att jag inte visste det, jag vet ingenting verkar det som.

          Tydligen gjorde hon inte det, säger Capella med skrattlysten ton. Vad har du gjort med Alvin egentligen?

          Vem är Alvin ens?

          Alvin är min lillebror, svarar Adeen. Han är också arton som Capella, och är lite inblandad i allt detta också. Vi fem är de som kommunicerar med den andra världen, samarbetar med den. Du ska få se, det kommer du att kunna snart. Alvin är mer som ett nödvändigt faktum för att vi ska kunna fortsätta. Som att man behöver syre och mat och kärlek för att kunna leva. Han kan inte förstå mer än vad folk i allmänhet kan, men han kan verkligen prata och övertyga folk precis vad han vill. Vill han få folk att sluta fråga oss om vad vi håller på med får han dem att sluta. Dessutom kan han få oss att lämna oss själva och hälsa på i den andra världen m det skulle vara nödvändigt, vilket det är ibland. Än så länge är det bara jag som har behövt det, men nu när du är med oss är det lite mer troligt att vi alla kommer dit. För att kunna komma tillbaka är det hans uppgift att få oss tillbaka till detta medvetande.

Jag frågar inte om Alvin kallas Alv. Jag frågar inte om hur han ser ut. Jag frågar inte någonting om honom alls.

          Hur långt ska vi gå då? säger jag istället.

          Åh inte långt till, har du inte märkt att vi har gått nerför hela tiden? säger Capella. Vi är snart framme där floden möter skogen istället för sten. Det är dit de kommer.

Vi fortsätter att gå, och för första gången på hela tiden är det helt tyst. Förutom elden och vinden då. Tillslut jämnar ravinen ut sig så pass mycket så det ser ut om att floden rinner precis i markhöjd. Där floden möter skogen.

          Är de inte här än? Capella himlar med ögonen. Så fort de får sovmorgon ska de överdriva och sova längre än de egentligen kan.

          Nähä du Ella, våga inte säga att vi är sena! Hörs precis då en glad röst inifrån skogen.

Vi vänder oss alla om och en lång, slank gestalt reser sig från att ha suttit och lutat sig mot ett träd. Samtidigt som hon går mot oss reser sig en person till från samma ställning exakt likadant som den första.

          Jag är Venus, Gwynt. Där borta är min syster Silva, en efterbliven jävel. Heheh, NEJ JAG BARA SKOJADE SILVA JAG LOVAR!!

Flickan som borde vara Silva hoppar på sin syster och kittlar henne som straff.

          Säg att jag är den vackraste, smartaste, mest utvecklade av oss!

          AAAH SLUTA!!! Nej det är jag! Venus halvt skrek, halvt flämtade fram det och fick aldrig riktigt grepp att ge igen.

          Men ge er nu, ni är näst äldst men beter er som om ni var sju.

Med de orden reser sig båda två upp, borstar bort jord och löv från kläderna och skrattar. Jag förstår vad de menar med att de är oskiljaktiga redan nu, och önskar att jag också hade en sån syster.

          Förlåt Adeen, men tänk på att barnet inom en aldrig försvinner! säger Venus med en menande blick på sin syster.

Adeen suckar och vänder sig mot mig och Capella.

          Dom är fan inte kloka någonstans. Varför, varför, skulle det vara två av just dem? Man står knappt ut med någon av dem!

          Det är lugnt, vi vet att du älskar oss ändå, svarar Venus. Ska vi fortsätta då, vi har ju inte offrat vår skönhetssömn allihop bara för att ge Gwynt ett varmt välkomnande, eller?

Om blickar hade kunnat döda skulle Venus vara så död hon någonsin kunnat bli nu.

          Vi ska till deras värld.

          Vadå vi? Capella lät nästan orolig, men såg inte alls ut så, av vad man kunde se av henne i månljuset.

          Vi fem, säger Adeen, beslutsamt. Hon tittar på oss väldigt allvarligt, granskar oss uppifrån och ner, röntgar oss.

          Skämtar du? Säger Silva som inte döljer sin sarkasm och ängslan alls jämfört med Capella.

          Nej, de behöver oss. Du vet lika väl som jag att detta är ett samarbete, och hur ska vi kunna samarbeta om vi inte gör vår del av plikten?

          Men Gwynt har inte ens någon aning om vad detta är!

           Jag har berättat för henne så gott det går, men det måste upplevas för att förstås, Silva, och på den punkten vet du lik a lite om detta som hon gör.

Silva svarar ingenting, utan växlar en blick med sin syster istället. Tryckt stämning och jag känner mig inte riktigt lika väl till mods längre. Jag är inte alls säker på om jag tycker om Silva och Venus alls. Vad det än är för samarbete hoppas jag i alla fall inte att Silva ska tvivla på mig, precis som alla andra har gjort innan, även fast hon har rätt i att jag inte vet någonting om vad detta nu är. Dessutom är de två, de skulle kunna gadda sig ihop mot mig, precis som alla andra, och det vill jag verkligen inte…

          Silva, Adeen har rätt. Vi har bara haft två år mer att träna på, men om Deras värld vet vi inte mer än vad Ella och Gwynt gör, säger Venus, ganska mjukt men med en skarp underton.

Venus är snäll. Detta kan nog gå bra.

          Är ni klara nu, så vi kan börja? Säger Adeen och suckar.

          Ja det är vi, säger Capella otåligt. Men är det inte meningen att Alvin ska vara med när vi ger oss av?

Så fort jag hör Alvins namn tänker jag på Alv. Inte bra.

          Jo, men han kommer nog snart, solen ska snart gå upp, så då får han verkligen se till att vara här.

Okej, innan solen går upp får jag veta vem det är.

          Men vänta här kommer han! Snacka om timing, Alvin, jag kan knapp tro det!

Jag står med ryggen mot Alvin, och även om det kanske är otrevligt vågar jag inte vända mig om.

          Jag har följt er hela tiden egentligen, men kunde, ville, inte komma förrän nu. Capella, går det bra för dig fast månen har gått i moln?

Min mage fylls först av fjärliar, eftersom jag vet att det är Alv, det är Alvs röst. Sen drunknar fjärilarna tillsammans med mina inälvor när magen fylls av syra.

          Det går jättebra, säger Capella någonstans på andra sidan jordklotet.

          Bra! Förlåt Gwynt att jag lämnade dig, men Adeen har sina idéer.

Jag vänder mig om och försöker se ut som om jag inte bryr mig det minsta. Tyvärr är jag inte så jättebra på teater, men hoppas på att han är lättlurad. Alv heter Alvin, han är Adeens lillebror och brydde sig bara om mig för att få mig ut i skogen så de andra kunde träffa mig och utnyttja ja mig för att jag tydligen är en av the big five.

          Det är lugnt, säger jag.

          Alvin, du har ju inte sagt ett ord till henne om vad du skulle göra! Hon hade inte någon aning om någonting, vad har du egentligen hållit på med?

          Men Adeen, solen gick ner och det var inte ett moln på himlen, så jag behövde ta tillfället i akt och…

          Du hade flera timmar på dig och ändå sa du ingenting!

          Jag sa ju nånting, jag pratade med henne hela tiden, jag lovar!

          Men inte om detta! Jag hade kunnat strypa dig, om det inte varit för att jag inte överlevt utan dig. Men du är så tanklös, du förtjänar inte ens lössen du har i håret!

          Jag har inte löss, jag tycker bara om hundar!

          Men SNÄLLA, syskonkärlek får vi tillräckligt av i vanliga fall, hade vi inte något uppdrag som väntade? avbryter Venus dem.

Adeen och Alv, -in, tystnar och vänder sig från varandra. Jag vet inte om jag bara hoppas och inbillar mig, eller om Alvin faktiskt ger mig en kort blick på vägen från sin systers ansikte och ner i marken. Jag borde inte hoppas det, men ändå gör jag det. Ett litet tag är det en ganska tryckt tystnad mellan oss. Sen bryter Venus den.

          Hur ska vi göra för att komma dit då?

Adeen tittar upp, ger sin bror en av sina dödande blickar, och svarar.

          Ni måste få kontakt med er vän, ert element, Sen förlora er i det. Bättre än så går det inte att förklara. Kanske, hmm, det kanske är lite som när man lyssnar på riktigt bra musik och för ungefär en halv sekund glömmer att man är en människa. Eller närman är väldigt, väldigt kär. Men alltså nej det går inte att förklara.

Jag förstår verkligen inte vad hon menar, och ännu mindre vad det egentligen är hon vill att jag ska göra.  Det blir verkligen inte bättre av att Alvin är typ fyra meter ifrån mig och titt som tätt tittar upp mot oss, mig.

          Adeen, hur lyckades du göra det där första gången, och komma på hur man gjorde? frågar Silva.

Adeen tittar förvånat på henne.

          Det gjorde jag inte helt själv! Alvin hjälpte mig, förlåt att jag inte sa det. Utan Alvin kommer ni ingenstans. Ni måste samarbeta med honom och ert element för att kunna göra någonting alls. Men det är inte så komplicerat som det låter egentligen. Det går av sig själv när man väl börjar. Ska vi försöka?

Adeen ger sig iväg först. Hon tar sin bror i handen och ser honom i ögonen, allvarligt. Sen blir jag riktigt, riktigt rädd innan jag inser att det faktiskt är meningen att det ska se ut som om hon dör. Hon drar snabbt, hårt, efter andan, ögonen rullar uppåt och sluts och hon skulle ha trillat ihop på marken om det inte var för att Alvin fortfarande höll fast henne, och sakta och varsamt la henne ner på marken. Capella hade märkt min reaktion, och sa till mig att det ser lika hemskt ut varje gång, och att fast hon hade sett Adeen göra samma sak flera gånger innan lärde man sig aldrig riktigt att få en klump i magen.

          Det gör inte ett dugg ont och ni kommer lätt att komma tillbaka, jag lovar, säger Alvin.

Säger Alvin. Och ser mig rakt in i ansiktet. Min mage som nyss tömts fylls av syra igen. Mer än så hinner jag inte reagera, för sen ska Silva iväg. Kanske är det för att jag är så patetiskt och överdrivet känslig, men att se henne stå med handen i hans händer och se honom i ögonen får det att värka i bröstkorgen. Som tur är försvinner hon ur medvetande innan jag hinner känna mer, och sen är det dags för Venus. Vilket får mina känslor att utvecklas ännu mer, i och med att de är så lika. De är till och med identiska på långt avstånd, som nu. De ser ut som det perfekta paret, som två filmstjärnor mitt i en inspelning. Jag ser Venus falla ihop och det är Capellas tur. Jag skäms över mig själv att jag inte blir lika irriterad av att se henne med Alvin, eller kanske skäms jag för att jag blev irriterad över tvillingarna utan att de kunnat göra någonting annorlunda. Hur det än är försvinner min irritation, och skamsenheten får mig att rodna mer än jag gjort på länge. Fanfanfan. Okej Capella är borta och det är bara jag kvar. Ni skäms jag ännu mer. Medan jag har hållit på och sysselsätta min hjärna med trams har jag inte tänkt ett dugg av vad jag borde ha gjort, tänkt på vad jag ska göra, vad som kommer hända, hur jag egentligen ska göra. Alvin vänder sig mot mig. Ser mig i ögonen. Mina ögon i hans ansikte. Det är sjukt, läskigt.

          Du vet vad du ska göra? frågar han.

          Ja. Eller nej, jag vet inte, men jag tror jag kan försöka…

          De andra har inte gjort det innan heller, det är bara Adeen.

          Jo jag vet. Men de har ju kunnat fundera på det lite längre än vad jag har kunnat.

Alvin tittar på mig, ser ner i marken, upp mot stjärnorna…

          Förlåt att jag inte berättade för dig. Och för att jag bara stack när vi var framme, men jag kunde inte stanna, det bara gick inte, jag hade velat men…

Fast jag vill att han ska fortsätta, ge mig en äkta förklaring, säger jag istället:

          Det är lugnt, allt detta är så sjukt att jag inte blir förvånad över någonting alls.

Han ler mot mig. Jag dör. Han sträcker fram handen.

          Ska du försöka?

Jag försöker le som svar, men misslyckas förmodligen för han skrattar till.

          Bara ta det lugnt.

          Jag ska göra mitt bästa.

          Det är bra.

Han fortsätter le mot mig, lite försiktigt. Jag sträcker fram min hand, han tar den. Om jag hade gått bara ett steg närmre hade jag gått rätt in i honom. Det kryper i skinnet och jag undrar hur i helvette jag ska kunna fokusera på att komma till en annan värld när jag inte kan tänka på något annat än att hålla ansiktsdragen i styr.

          Det är ett samarbete, så var inte rädd att du kommer misslyckas. Det märkets att jag fick göra mer för tvillingarna och Ella än vad jag gjorde för Adeen, som är mer van. Ta det lugnt bara.

Jag tar ett djupt andetag, lyfter blicken mot hans ögon och lyssnar så koncentrerat jag kan på vinden. Färgen på hans ögon är färgen på vinden. Allting blåser, vinden berättar för mig alla möjliga historier, nyheter, varningar på en gång. Hans ögon är det enda som är sig likt, sen försvinner även dem. Jag vänds ut och in, vinden tar över mig…

Adeen tar emot mig, men det är ändå inte hon. Det är en eld, vild och stark som tar emot mig. Och jag är inte ens mig själv. Jag är en del av vinden, jag finns överallt omringar, förflyttar mig lätt som ingenting från ett ställe till en annan. Det är som Adeen sa. I denna världen ser man inte, man luktar, smakar, känner eller hör ingenting heller, eller kanske det är en blandning av alla sinnen samtidigt. Man är. Man finns. Det går inte att förklara på något annat sätt. Här finns vatten, stjärnor, liv, eld och vind.   Man vet att det finns där bara för att man upplever det, inte för att man ser eller lukat eller känner det. Det är det konstigaste jag varit med om. Någonsin. Allt är ett, det är en cirkel med olika sekvenser av vatten, eld, stjärnor, träd, vind, det är över allt, det är förenat. Inte som en brun sörja som det blir när man blandar alla färger som finns. Detta är vackert. Ungefär som musik där gitarr, bas, piano, stråkar, blås och röster går ihop som ett enda stycke med massor av olika melodier, stämmor, kryphål. Allting är rätt, som det borde vara, som det har varit, ska vara. Precis när jag tänkt det genomborras jag av tanken (eller känslan?) att det inte är säkert. Det är hotat. Det gör ont i mig precis som om det var jag som skadades av det. Vad det är förstår jag inte, fast vinden gr sig mer hörd i melodin, ett solo där den försöker förklara för mig, men jag förstår inte. Förändring, hemsk, onaturlig, instängd, enögd… Hjälp, hjälp. Hjälp! Jag försöker fråga hur, men den kan inte svara på det ordentligt heller. Hjälp, tillsammans, hjälp, förena, hjälp, öppna upp det som slutits, slut det som öppnats! Elden lyser nu starkare, säger åt oss att börja.

Musiken tystnar. Solen håller på att gå upp. Sval skogsluft omringar oss alla fem.

          Hur gick det? frågar Alvin, precis bredvid mig.

Jag sätter mig upp, tydligen har jag legat ner, och när jag öppnar ögonen ser jag först lite suddigt. Jag urskiljer Adeen och Capella som, lite skakigt, ställer sig upp.

          Det gick bra, även om det inte var ett så trevligt möte precis, säger Adeen.

          Vad menar du? fortsätter hennes bror.

Adeen tittar på oss andra. Suckar.

          Är det någon av er som kan förklara?

Alla fem tittar på varandra, frågande.

          Öppna det som slutits…

          Slut det som öppnats, säger tvillingarna.

          Man fick inget ut av det! Det var helt osammanhängande, även fast det visserligen var en helt fantastisk känsla, men… ja du vet… de kändes liksom fel efter ett tag.

Venus slår ut med armarna och tittar på oss andra för att få hjälp. Och jag förstår henne. Hon hade ju rätt men det är verkligen svårt att sätta ord på det.

          Förstår du vad det handlade om Adeen? frågar Capella.

          Ja, jag tror det. Det har varit så några gånger…

Vi väntar alla på att hon ska förklara, men det gör hon inte. Hon berättar bara för oss att vi måste hjälpa till, och att vi kommer att förstå när tillfälle ges till det. Solen går upp igen. Capella och tvillingarna börjar gå, tydligen har de fortfarande tankar om skola kvar i huvudet efter detta. Adeen säger till mig att jag ska åka hem med henne och Alvin, eftersom det var så jag kom hit. Medan vi går genom skogen är det bara de två syskonparen som pratar, jag och Capella går tysta lite längre bak och är alldeles för trötta för att ens orka säga någonting. När vi kommer fram till parkeringen tycker jag att det känns mest som en dröm, hela denna tiden. Tvillingarna stövlar iväg till en svindyr bil, en blankpolerad, fint strömlinjeformad. Vilken sort har jag ingen aning om vad den är, jag suger på bilmärken. Men att det är en typiskt snofsig bil, det förstår vem som helst. Silva kör, Venus sätter sig bredvid och de åker tyst iväg, i princip är det enda som hörs grusvägen som knastrar under hjulen. Samma jeep som jag och Alvin kom i står kvar, vilket faktiskt förvånar mig. Det känns som om det var mycket längre sen vi kom hit i den än bara tolv timmar. Capella och jag sätter oss i baksätena, Adeen och Alvin grälar lite om vem som ska köra innan Adeen helt enkelt låter bli att ge sin bror nycklarna och sätter sig i förarsätet. Jag orkar inte tänka på vårt möte med elementen, jag orkar inte tänka på att jag plötsligt har fått reda på att det finns fyra stycken till som har ungefär samma problem… eller gåva, som jag har, eller att det finns en person som jag nästan typ ungefär råkar vara lite kär i, eller inte kär, men ja, nämen en person som kan med vår hjälp få oss till en annan värld folk inte vet existerar. Jag vill tänka på att Alvin, fast det får mig att rodna bara det, men inte ens det orkar jag. Jag sitter bara tyst och ser Capella somna, känner hur jag somnar själv.

Publicerat i Uncategorized

Vit ros levande död

Det är inte mörkret i sig man borde vara rädd för. Det man är rädd för är att det kan gömma sig saker i det, som man inte vet vad det är, om det är, hur det är. Som så många andra påpekat före mig är det det okända man är rädd för. Vissa är rädda för att dö. Vissa är rädda för spöken. Vissa är rädda för mörker. Alltihop är okänt för människor. Det finns de som tycker det är spännande istället, att utforska det. Jag för min del har fått nog av utforskandet av det okända, för resten av mitt liv.

Vi började i tiden som var då, tiden när jag fortfarande var säker på att jag hade hela livet framför mig, fullt av upplevelser, glädje, kärlek, liv. Samma sak trodde min syster, Miranda Joki. Jag kan göra klart på en gång att vi egentligen inte var systrar, men vi var födda på samma dag, såg ganska lika ut och hette ungefär samma sak. Vi lärde känna varandra när vi båda två gått vilse i skogen på ett läger. Helt ärligt trodde jag att det var det värsta som skulle kunna hända, gå vilse och bli hittad sittande vid ett träd. Det var Miranda som hittade mig, men eftersom hon också var vilse hade jag ingen större hjälp av det. Den historien, att vi hade gått vilse och att gruppen som inte varit långt borta hittat oss fem minuter senare, läckte såklart ut i gruppen och jag tyckte det var så pinsamt och skämdes så otroligt mycket. Hur som helst lärde jag känna Miranda när vi satt där och snackade vid trädet. Vi upptäckte att vi var väldigt lika, inte bara till utseende och roade oss med att kalla varandra syster när vi inte hade fantasi nog att komma på något vettigare.

          Är du säker på att dalahästar kommer från Dalarna syster? frågade Miranda mig några kvällar efter att vi börjat prata.

          Varför skulle de inte göra det? svarade jag då med allvarlig röst fylld av undertryckt skratt.

          Men systerdyster, de kanske kommer från Dalsland?

          Eller någon dal, vilken som helst systeryster.

          Det kanske var Dalai Lama som uppfann dem!

Det var bara en av de många knäppa konversationer vi hade. På två veckor blev vi närmare vänner än jag någonsin varit med någon annan. Förutom att det var någon samhörighet mellan oss redan från början byggdes den på för varje dag som gick, ju fler internskämt som tillkom och ju fler ord som utbyttes. Dessutom spelade vi båda gitarr och ägnade mycket av den lediga tiden till att spela, lära av varandra, komma på nya finesser för att få musiken ännu bättre. När vi var mitt inne i avancerade mönster av toner som flätades samman och spred en stämnig av precis det vi kände för tillfället gav musiken oss den extra samhörighetskänslan som bara musik kan frambringa. De andra gillade att lyssna, så ett pinnaplockarläger förvandlades till slut till ett musiklyssnarläger.

Sista kvällen, när vi lagt oss ifrån gitarrerna, började en kille berätta en så kallad spökhistoria, men den var så uppenbart dålig att ingen kastade så mycket som en blick bakåt. När tre till var berättade verkade en av våra ledare, Mark,  ha fått nog av dåliga berättelser och bestämde sig för att berätta en själv.

          Det fanns en gång två bröder på den här ön, började han. De satt också kring en eld och sjöng en liknande melodi som den Mira och Miranda just spelat för er.

Det sa han förståss bara för att få oss att sätta oss in i deras ställe, så vi skulle bli mer skrämda. Tyvärr måste jag medge att det lyckades.

          Och precis som ni började de berätta spökhistorier för varandra, den ena sämre än den andra. Men just som de höll på som värst sa den ena brodern, han som var äldst, att det egentligen inte fanns någon mening med livet. Den yngre brodern förstod att han tänkte på den flicka han aldrig skulle få träffa igen på grund av hennes föräldrar och nickade bara. Men den äldre brodern var tydligen inte nöjd med det enkla svaret. Han berättade för sin lillebror att aldrig skulle få någon ro i kroppen om han skulle leva ett helt liv utan henne. Han skulle gå omkring med en järnhandske kring hjärtat som grep hårdare och hårdare efter varje år, och tillslut skulle det inte kunna slå längre, han skulle ändå dö av sin kärlek till henne. Den yngre brodern hade aldrig varit kär så han förstod inte riktigt sin bror. Han försökte uppmuntra honom, men blev bara avsnäst till svar. Hur skulle det kunna komma någon annan när hon fortfarande fanns så levande och vacker i närheten? Den yngre brodern ryckte på axlarna, reste sig och gick svagt nynnande från elden.

          Är detta verkligen en spökhistoria? frågade killen som börjat berätta den första historien.

          Den kan bli det, svarade Mark.

Han började använda en låg röst, alla koncentrerade sig noga på att uppfatta varje ord han sa.

          Har ni sett slottet i skogen?

          Ja, svarade alla, något skeptiskt.

          Det sägs att det är hemsökt.

          Äh kom igen, sa en tjej högt och himlade med ögonen. Mark sket i henne och fortsatte som om hon aldrig hade sagt något.

          Ingen har i alla fall velat bo eller vara där på väldigt länge. Min farfar berättade det för mig, så i alla fall 100 år har det stått tomt. Man har aldrig sett några flyttlass, någon i trädgårdarna, någon som går ut och in genom portarna. Eller har ni gjort det?

          Nej, alla lät lite förbryllade nu, inte lika skeptiska längre.

          Ni kanske har lagt märke till att trädgårdarna ändå inte är övervuxna, och att det vissa nätter lyser i det översta fönstret i det högsta tornet, det som är i norr?

Alla satt tysta, men efter ett litet tag sa Miranda:

          Trädgårdarna kan jag hålla med om att det är lite konstigt, men det finns växer som växer otroligt långsamt. Fönstret har ingen av oss sett ljus i.

          Då får vi hoppas att ni har tur i natt då. Det är inte många slott det finns äkta gengångare på.

Jag kollade på Miranda och vi utbytte ytterst skeptiska blickar. En tjej frågade sen precis det jag lyckats glömma för en stund.

          Vad har detta med bröderna att göra då? Är det de som spökar? hon använde en ytterst sarkastisk röst.

          Nej. Den yngre brodern tyckte om sin storebror och ville hjälpa honom. Han tog en kniv och gick raka vägen till slottet.   Där högg han flickans föräldrar i sömnen och lämnade kniven nedborrad i faderns hjärta. En tjänsteman såg honom sedan gå ner för trappan, men trodde att det var den äldre brodern, dels eftersom han allt som oftast smög sig in i slottet, dels för att brödernas siluetter var mycket lika även om deras ansikten och personligheter var olika. När denna mannen upptäckte att slottets ägare var knivhuggna trodde han såklart att den äldre brodern huggit dem för att få sin flicka. Det var denna historien som nådde flickans i fråga. När hon hört det sägs det att hon tappade förståndet. Hon hade varit så vansinnigt kär i den äldre brodern och kunde aldrig tro att han hade gjort en sådan skada i hennes hjärta genom att ta hennes föräldrar ifrån henne. Hon letade upp honom och högg honom rakt i hjärtat med samma kniv som den yngre brodern använt. Med hans blod på sina händer stod hon bara där och grät, i flera timmar. Den yngre brodern hittade dem framåt gryningen och den äkta historien nådde hennes öron. När hon hört detta skar hon två djupa sår i sig själv, genom hud, senor, muskler, ben. Hon stod inte ut med sorgen eller skulden. Den yngre brodern försökte stoppa henne men det gick inte, hon förblödde. Men halvvägs genom dödens portar tyckte hon at hon inte förtjänade att komma undan så lätt från vad hon gjort. Hon återvände som gengångare, enbart för att plåga sig själv för vad hon gjort. När hon känner sig som mest skyldig smeker hon de blodiga lakan som aldrig byttes ut i det översta rummet i det högsta, norra tornet. Om man har riktig tur kan man ibland höra henne gråta.

Mark tystnade, såg ut som om han på riktigt lyssnade efter en gråtande kvinna i natten. Vi andra satt också tysta, inte helt bekväma även om vi förstod att han bara hittade på.

          Den yngre brodern gifte sig med flickans syster och tänkte inte så mycket mer på det är som hänt. De ligger båda två begravna bredvid kyrkan här på ön. Om ni hade haft mer tid hade nu ju kunnat leta efter deras gravsten.

          Hur skulle vi kunna veta vilken sten det är när du inte sagt vad de heter? frågade jag.

          Ni skulle inte behöva veta deras namn för att känna igen den stenen, svarade han enkelt.

Det blev en kort, tyst paus igen, sen bröts tystnaden av att den äldre ledaren ville ha oss i sömn snarast möjligast. Vi reste oss och jag, Miraanda och två tjejer till kröp in i vårt tält och packade ner oss i sovsäckarna. Som vanligt viskades det ganska mycket och blev sen tyst i samma takt som ficklamporna släcktes. Men Miranda hade tydligen inte pratat tillräckligt redan, för hon öppnade munnen ganska snart igen efter att alla ljus släckts.

          Kan vi inte gå ut och kolla på slottet?

          Miranda han hittade bara på, viskade tjejen till vänster om mig, Alicia.

          Jag vet, jag vet men det hade väl varit kul att kolla? Vi skulle kunna kolla om man till och med kan komma in i det norra tornet!

          Systeryster, vi ska upp halv sex imorgon.

          Vi kan sova på båten hem om vi är trötta!

Jag tände min ficklampa och lyste genom det tunnaste tyget i sovsäcken så ett svagt, svagt ljus spreds i tältet. Alicia låg med kudden över huvudet, hennes bästis Viktoria stirrade in i tältväggen. Men Miranda satt upp med ett ansikte lysande av iver.

          Kan vi inte leta efter graven istället? frågade jag.

Jag var helt ärligt lite intresserad om vår ledare hade ljugit ihop alltihop eller om det faktiskt fanns något spår av sanning någonstans.

          Men seriöst! Graven finns inte, han ville inte ens säga vad de hette, vilket bara visar att han hittade på alltihop! Viktoria var tydligen inte med på min idé.

          Skit samma, om den finns hittar vi den som han sa, annars går vi och kollar på slottet, sa Miranda.

Jag godkände förslaget och vi satte på oss skor och jackor över nattlinnena, drog upp dragkedjorna på tälten och gick ut. Alicia och Viktoria suckade högt åt oss, men det brydde vi oss inte om. Det var varmt även fast klockan var runt elva och månen lyste från en klar himmel, så ficklamporna behövde vi bara där träden stod som tätast.  Ju närmre kyrkan vi kom, desto närmre kom vi floden som delade ön mitt itu. Först sjöng vi lite tillsammans, men eftersom ingen av oss var speciellt bra på det slutade vi ganska snart och gick, kanske för första gången sen vi lärt känna varandra, tysta. Det verkade som att alla djur gått och lagt sig, även de som var aktiva om natten, så tyst var det. Till slut glesnade skogen och kyrkan tornade upp sig bakom alla gravstenar. Bakom den rann floden stilla fram, istället för att forsa som den brukade göra. Jag harklade mig lite.

          Var ska vi börja leta?

          Vi kan väl ta rad efter rad här? svarade Miranda. Vi börjar i var sin ända av raderna och möts på mitten.

Jag gick till vänster och hon gick till höger, så började vi. Vissa gravar var välskötta och fina men de flesta såg mest övergivna ut.  Ibland fick man lyfta på övervuxna växter för att se vad det stod på stenarna, även de som stod upp. På vissa fick man lysa extra med ficklampan för att se texten, på andra såg den nästan självlysande ut. När vi möttes på mitten fanns där en gång mellan gravarna upp till nästa rad, och nästa och nästa. Om man fortsatte på den skulle man tillslut gå rakt in i vapenhuset. Vi gick vidare och letade och jag blev mer och mer frustrerad för varje rad som gick över att vi inte hittade något. Fler och fler frågor började snurra i mitt huvud. När levde de? Vad hette de? Hur skulle vi känna igen deras gravsten? Efter ännu ett tag började jag tänka på dem mer. Vem var de verkligen? Älskade de varandra? Vad jobbade de med? Kände den yngre brodern någon skuld för att han mördat någon? Saknade han sin storebror? Jag tittade upp på Miranda. Månljuset fick henne att se lite spöklik ut. Hennes skinn såg blekare ut än vanligt, och det silvervita skenet gav hennes hår en ovanlig, men fin, färg som liknade en blandning av ljusbrunt guld och silver. Skuggorna i hennes hjärtansikte framträdde också tydligare. De bredvid och under ögonen, runt näsan, under kindbenen, de runt munnen. Förmodligen så jag väl ungefär ut så själv, men eftersom jag inte såg mitt eget ansikte fick jag nöja mig med att föreställa mig med bilden av Miranda framför mig.

Efter ungefär en halvtimme hade vi finkammat hela kyrkogården enda fram till kyrkan utan att hitta någonting. Vad vi kunde se fanns det inga gravar bredvid de smala stigarna som bara gick till floden bredvid kyrkan.

          Vad gör vi nu då? frågade jag.

          Vill du gå tillbaka?

Egentligen ville jag det, men jag ville också väldigt gärna hitta något om de två bröderna, flickan eller hennes syster.

          Vi kan kanske kolla om kyrkan är öppen, om det kanske finns något om dem där innan vi går tillbaka, sa jag, utan att ens riktigt övertyga mig själv.

          Okej visst, sa Miranda till lite av en besvikelse för mig.

Vi kände på dörren till tornet, den var öppen. Vi gick in, tände ficklamporna och fortsatte förbi bänkraderna. Stegen ekade lite lagom kusligt och fast jag inte ville började mitt hjärta slå lite snabbare. Miranda gick inte heller så avslappnat som hon brukade, och kanske var det därför att hon var rädd som hon började prata.

          Vad hände med din pappa egentligen?

Jag svarade inte direkt, allt jag någonsin sagt till e som frågade var att han inte bodde med mig och mamma. Jag skämdes över sanningen, skämdes över honom fast jag aldrig känt honom.

          Han lämnade mamma innan han ens visste att jag blivit till, svarade jag rakt ut, lite högre än jag tänkt för att försöka låta stadig på rösten.

          Vet han att du finns?

Ekot av stegen lät inte lika skrämmande när de doldes i ord.

          Mamma rnigde honom och berättade att hon hade fått en flicka, säger hon. Så fort han hade hört det klickade han henne. Sen dess har de inte haft någon kontakt alls, vad jag vet.

Miranda nickade. Vi var förbi bänkarna nu. Jag gick fram och klinkade lite på pianot, fast jag aldrig kunnat mer än ackord. Det är gitarr som är min starka sida. Under tiden tittade Miranda i några böcker som stod i en hylla nära altaret.

          Hittat något? frågade jag och gick fram till hyllan jag också.

          Bara gamla böcker, psalmböcker och biblar än så länge.

Jag tog upp en gammal gästbok med mögliga läderpärmar.

          Men usch, tar du i den? Nästan skrattade hon och la tillbaka en bibel från 1947.

Jag svarade henne bara en skrattlysten blick, öppnade boken och minst tio sidor trillade ner på golvet. Jag plockade upp dem och började läsa högt.

          ”Tionde augusti 1875: Axel och Inga Johansson. Herr Andreasson med hustru och barn. Bertil och Ella Arvidsson. Johannes och Vendela i Storstugan önskar brudparet en god framtid tillsammans.” Åh vänta, här är någon som har samma efternamn som du!

          Va? Jag får se!

          ”Alfred och Astrid tillönskar Skandar och Flora Joki all lycka i framtiden.” Sen står det något mer, men det går typ inte att läsa.

Miranda lyste på det som skrivits för nästan 140 år sen med ficklampan.

          Det ser typ ut som ”trots föregående sorg.” Kanske missfall? Miranda lyste mig rakt i ögonen så jag blev riktigt bländad.

Precis då slog kyrkklockan tolv gånger. Jag spratt till, tappade boken och de lösa papperna. Ficklampans ljus for från mina ögon, men precis när jag vant mig kom det farande eígen på det elfte slaget. På det tolfte släcktes lampan.

Jag trodde först att jag skulle svimma. Sen att jag inbillade mig vad jag såg, och när jag visste att jag inte hallucinerade trodde jag att jag skulle dö. Med fläckar dansande framför ögonen av ficklampans ljus och den sista tonen från klockan fortfarande hängande i luften såg jag hur handtaget till dörren i vapenhuset trycktes ner. Den gled upp, någon stod där. Miranda kved bredvid mig, själv kunde jag inte andas. Det enda ljus vi hade var månljuset, och eftersom det var mycket starkare utomhus syntes bara denna någons siluett. Det var en man. Några ögonblick stod han bara och stirrade på oss, sen började han gå mot oss. Ljudet från klockan la sig och ljusfläckarna framför mina ögon försvann.

          Jag är inte förvånad över att se er här, sa mannen.

Både jag och Miranda andades ut, eftersom det inte var någon mindre än Mark som var mannen.

          Varför är du inte det? vi borde ju ligga och sova, eller hur? sa Miranda lättat, men skakigt.

          Vem var det som gick iväg från gruppen redan första dagen för att ta reda på vad det var som lät, men lyckades gå vilse istället? skrattade han.

Vi skrattade också. Jag böjde ner huvudet och plockade upp boken och papperna för att inte visa att jag faktiskt fortfarande skämdes över det.

          Jag hörde att någon smög sig iväg för ungefär en timme sen, men jag trodde att ni hade gått till slottet. Lockade inte det mer?

          Vi tyckte det var för långt, sa jag och ställde in boken och de lösa papperna i hyllan.

          Ni skulle inte vilja följa med tillbaka nu, så ni hinner somna innan ni ska upp igen imorgon?

          Jo, vi skulle nog kunna gå med på det tror jag, svarade jag och gick ut ur kyrkan med Miranda lite framför mig.

På vägen tillbaka frågade Mark oss om vi trodde på historien nu. Jag svarade att i alla fall gjorde inte jag det, för det som förvånat mig mest under kvällen var hans uppdykande. Han sa att vi borde ha börjat med slottet, eftersom det var lättare att hitta spår där, speciellt om man visste var man skulle leta. Jag antog att han menade det norra tornet.

          Ni kanske till och med skulle ha träffat Rosa då, sa han skämtsamt med en blinkning.

Vi frågade såklart om Rosa var gengångaren, och Mark svarade att hon var det, och att hon var ett spöke; ibland såg man henne som hon såg ut när hon dog med tydliga konturer, bara att hon var vit och genomskinlig, men oftast var hon bara som en vit dimma som drog förbi. Jag och Miranda himlade med ögonen mot varandra, men sa bara ”okej, visst” till honom. När vi väl var framme, precis innan vi skulle gå in i våra tält, frågade han:

          Hittade ni något intressant i gästboken?

          Inget om Rosa och inget utmärkande om mord eller mördare eller bröderna, men vi hittade några som kanske var släkt med mig. De hette Joki och det gör jag också! Nu för tiden är det i alla fall bara vi som heter så, sa Miranda.

          Heter du Joki? Frågade Mark och frågade Mark och tittade på henne utan att vrida på huvudet.

          Jaa… sa hon lite dröjande.

          Coolt, i säng med er nu, ni kommer inte få mer än fem timmars sömn som det är, försök att inte prata för mycket.

Jag ville gärna diskutera mer av nattens upptäckter, men jag somnade för snabbt för att hinna säga något.

Det var riktigt segt att gå upp på morgonen, och sova på båten blev det inte tal om eftersom vi blev halvt tvingade att spela hela vägen hem så alla kunde spela in och lyssna på det när hösten och mörkret kom. Jag och Miranda spelade faktiskt också in, vi skulle ju inte kunna träffas på ett tag ändå. Hamnenlåg precis bredvid tågstationen, sp det var till saltlukt vi hade vårt kramkalas för att säga hejdå. Vissa skulle med samma tåg, de flesta skulle söder ut, där ibland Miranda, men jag skulle norrut tillsammans med tre andra. På tåget somnade jag och vaknade precis lagom till att gå av en timme senare och togs emot av mamma på perrongen.

Skolan började tre veckor senare och allt var sig likt. Samma klass, samma lärare, samma klassrum som vanligt. Vi började visserligen nya kurser men det var ingen större skillnad på dem jämfört med de vi läste i ettan. Augusti och september flöt förbi snabbt, oktober och november gick lite långsammare. I augusti hade jag snackat med Miranda varje dag, men efter hand som tiden gick kunde det dröja veckor mellan samtalen. När jag spelade gitarr började jag ofta på våra låtar, men solo lät det inte speciellt bra; det var som att fläta med bara ett snöre. Under jullovet började vi prata mer och mer igen.  Orden bubblade ur oss båda två och ibland spelade vi tillsammans med telefonerna på högtalare, Men träffas hade vi inte tid med, vi var båda två tvungna att underhålla släkten.

Inte förrän i slutet av maj kunde vi träffas igen. Vi åkte ut till ön och fick bo i en stuga där. På båten ut hade vi babblat i ett kör och fortsatte enda fram till stugan. Den låg på den andra halvan av ön än den vi varit på, men vi kom snabbt fram till att det var värt en lång promenad för att utforska slottet. Men första dagen, vi kom fram vid tre ungefär, packade vi bara upp, hade kuddkrig om den störta sägnen (jag vann), fixade mat och var allmänt flummiga.

Nästa dag gick vi över bron till kyrkan; den låg mycket närmre än slottet gjorde, och Miranda ville försöka ta reda på mer om sina släktingar. Vi packade en picknickkorg med saft och kanelbullar och gick sen iväg. Det var en väldigt vacker dag och när vi gick genom skogen fick solljuset de ljusa, gröna bladen att se ut som om de hade guldkant allihop. Vi kom fram till kyrkan från andra hållet än vad vi gjort förra gången, så nu fick vi gå förbi hela innan vi kunde komma in. En gammal gubbe pysslade vid en grav, annars var det helt blåst både utanför den och inuti. Denna gången, men kyrkan full av solljus, kände jag mig det minsta rädd, snarare taggad.  Vi tittade i de gamla gästböckerna för att se om det stod något mer om Skandar och Flora Joki. Miranda hittade ett dop för deras barn, som faktiskt också hette Mark, men sen hittade vi inte mer om dem. Precis när vi höll på att de upp den taktiken hittade jag en annan Joki.

          Kolla Miranda! sa jag. ”Vila i frid, välkommen till himlen, orättvist dömd, vi kommer alla sakna dig Villiam Joki.”

          Shit så coolt! Men har de bara skrivit hälsningar? Inga namn menar jag. När var det?

          Jag ska kolla… 23 juni 1875.

          Du, vi kan ju kolla om gubben där ute är kvar och om han i så fall vet någonting om dem.

Jag svarade med att ställa tillbaka boken och skynda mig ut ur kyrkan. Miranda följde snabbt efter och vi nästan rusade ut ur kyrkan. Gubben var kvar, han satt och rensade ogräs vid samma grav, tre rader från kyrkan. Vi gick fram till honom och sa hej, frågade honom om han bodde på ön, vilket han gjorde, om han hade gjort det länge, vilket han hade, och om han kände till en del av öns historia, vilket han gjorde. Vid den sista frågan kastade han en lite nyfiken blick på oss. Miranda andades in djupt och frågade:

          Vet du någonting om familjen Joki som bodde här på ön under slutet av 1800-talet?

Gubben stelnade till lite, men svarade sen:

          Jo men självklart, vad vill ni veta om dem töser?

           De kan ha varit släktingar till mig, så jag skulle vilja veta mer om dem, sa Miranda.

  Gubben såg på henne med kisande ögon, och sen på mig.

          Jag trodde ni var systrar, sa han. Ni är ganska lika.

          Fantastisk tillfällighet, sa jag.

          Så du heter inte Joki? frågade han snabbt.

          Nej.

Gubben vände sig till Miranda.

          Är ni här på läger?

          Nej men vi var det förra sommaren.

          Jaha ja då känner ni såklart Mark, muttrade han. Ja ni kan ju ta er en titt vid den gamla kyrkogården där borta, sa han och pekade mot andra sidan av en hög häck, till höger om oss. Joki var ett släkte folk var lite skygga för, de ligger begravna där borta på grund av det.

Vi gav gubben en kanelbulle som tack och han verkade bli nöjd med det, sen traskade vi iväg mot den gamla kyrkogården.  När vi var framme förstod vi varför den kallades för den gamla. De flesta stenarna såg ut som om de höll på att trilla ihop av ålder och på var och en av dem växte det en massa grönt, för att inte tala om allt vildvuxet gräs. Gångarna var inte grusgångar här utan bara upptrampade stigar. Vi använde samma strategi här som vi hade använt förra året för att läsa på stenarna, men denna gången letade vi ju efter andra personer.  Det var också mycket svårare denna gången eftersom texten knappt syntes på en enda sten och det tog betydligt längre tid. Och även fast vi lusläste varenda sten och häll på i två timmar kunde vi ändå inte hitta någon sten det stod Joki på. Vi satte oss en liten bit bort, fortfarande inom den gamla kyrkogårdens höga häckar, i gräset och åt upp våra kanelbullar.

          Vad gör vi nu då? frågade Miranda, uppgivet.

          Jag tycker att vi går till slottet, klockan är ju bara tre än så länge, sa jag då.

Jag la mig ner i gräset så jag kunde se upp på molnen, men just där min skalle landade skulle det såklart vara mycket hårdare än gräset annars var. Jag lyfte lite på huvudet och försökte pilla bort den där förargliga stenen som låg i vägen. Men det gick inte, den var för stor. Vag vände mig om så jag låg på mage och föste undan gräset från den så jag skulle kunna plocka upp den. Miranda såg det först.

          Vad i hela… började hon och kastade sig framåt för att hjälpa mig.

          Va? Vad är det? jag fattade ingenting förrän hon pekade på stenen.

Det var faktiskt lite komiskt att en gravsten blivit begraven på en kyrkogård. Vad som var ännu mer komiskt var att det var precis den stenen vi letat efter- Miranda hade fått fram namnet och höll på med årtalen.

          Villiam Joki, sa hon. 1854 – 1875, en inhuggen bild av ett hjärta. Det måste vara honom vi läste om i gästboken! Och här är en till!

Ivern lyste om henne när hon grävde fram en sten lite till höger om Villiams.

          Det är också släktingar till mig!

Hon såg ut som ett barn gör på julafton när det får den största julklappen under graven på julafton, nästa sekund såg hon ut som om hon precis fått reda på att hennes mamma hade dött.

          Vad är det? frågade jag för andra gången imon fem minuter.

          Titta, sa hon bara svagt.

Jag tittade och förstod henne. På stenen stod det ”Skandar Flora Joki, 1857 – 1913, 1859 – 1913, sorgen blev för stor för de båda”. Även på denna stenen fanns en bild, fast denna var allt annat än vacker, och målad i svart färg   . En man liggande i en pöl, med tanke på såret i hans bröst var den av hans eget blod, en kvinna stående på knä, med stora, djupa sår i båda armarna.  Även hon i en pöl av sitt eget blod. Mannen såg mest t att ha ont, fast han var död, men kvinnan såg ut som om hon levt hela livet i djup olycka, med mycket smärta och skulle fortsätta göra det om hon hade överlevt såren i sina armar. Men trots det såg man att båda två varit vackra en gång i tiden, speciellt kvinnan. Hon hade ganska stora ögon och ett hjärtformat ansikte. Under bilden av de två var en kniv målad i verklig storlek. Den hade ett smalt blad och ett tvinnat skaft i samma metall som bladet.

          Villiam och Skandar var bröderna, sa jag fast jag visste att Miranda inte behövde någon förklaring för att förstå.

          Min släkt, viskade hon. Och pappa har inte sagt något… Inte Mark heller… Kom så går vi till slottet!

Hennes övergång från förvirrad till beslutsam gjorde mig förvirrad men jag följde efter henne och gav oss iväg mot slottet. Det tog nästan en hel timme att komma fram, och komma rätt. Miranda hade varit ömsom tyst, ömsom väldigt pratglad. Själv gick jag mest och funderade. Bröderna hade funnits. De var Mirandas släktingar. En del av historien var sann, den delen som var troligast att den var sann. Miranda hade ringt sin pappa. Han hade alltid varit väldigt intresserad av släkten och när han fått höra att något sådant hänt trivdes han som fisken i vattnet och skulle komma så snabbt han kunde, alltså om några timmar. Under tiden skulle jag och Miranda leta upp slottet och se om det fanns någonting om Flora. Jag för min del var faktiskt lite intresserad om vi kunde hitta något om Rosa också. Vi kanske inte behövde hitta någon gengångare, men någonting om henne, om historien, till exempel hur det översta rummet i det högsta norra tornet såg ut.

När vi stod med slottet framför oss, lysande och praktfullt, med floden forsande bakom sig, skogen utbredande sig på alla håll, förutom den breda grusväg vi precis gått på. Det var både ett typiskt sagoslott, ett med många tinnar och torn, och ett verkligt, med sin ljusgula färg och breda, vita ramar runt de många fönstren. En stor järngrind stod öppen framför oss, gröna häckar omringade välskötta, vackra trädgårdar. Från grinden fram till en kraftig port i trä på slottet gick en gång med singel.

          Dina släktingar har bott här, sa jag. Riktigt fint, jag skulle inte ha något emot det.

          Tänk om vi skulle kunna flytta hit! Miranda log brett och började gå mot träporten.

Jag följde med henne och kände på handtaget när vi var nära nog för det. Dörren gled lätt upp. Vi kom in i en mäktig entré som bokstavligt talat badade i solljus från stora fönster. Både till höger och vänster fanns svängda trappor upp till en övervåning med staket ut mot våningen vi stod på. Vi tog trappan till höger och började vår skattjakt under glatt pladder och till och med lite sång. Vädret och slottets skönhet fick oss båda på väldigt bra humör, men det tog ett bra tag innan vi hittade någonting om de som faktiskt bott här. Vi hade kommit till en stor sal i blått, vitt och silver med höga fönster ut mot floden. Det var väldigt högt i tak och det fanns till och med vita pelare en bit från varje hörn. På alla väggar, förutom den mot floden, fanns det fullt av portätt av människor i gamla, fina kläder.

          Är det inte lite konstigt, tycker du, att här inte finns en enda människa, och enligt de vi snackat med brukar här inte finnas någon, men ändå är här inte ett endaste dammkorn? sa Miranda.

Jag tittade ut genom fönstret innan jag svarade. Solen höll på att gå ner. Himlen var rosa och molnen hade en sådan vacker guldkant de han få en vacker sommarkväll.

          Jo det är det ju, svarade jag lite svävande eftersom jag inte förstod hur det gick till och inte ville säga för mycket om det. Jag försöker låta bli att tänka på det, annars blir det kortslutning i min hjärna.

Miranda nickade och började inspektera porträtten. Hon tittade noga på varje från vänster till höger, men jag svepte bara med blicken över allihop på en gång. Det var därför jag upptäckte porträttet med systrarna först. Det var faktiskt ganska lätt att känna igen dem, i alla fall den äldsta, från bilden på gravstenen. Båda två hade långt ljusbrunt hår, små näsor, något störa ögon och hjärtformade ansikten. Jag visade dem för Miranda och när hon tittade på dem såg man tydligt hur släktdragen fortsatt genom fem, sex generationer. Vi stod båda helt tysta, solnedgången gav rummet ett förtrollat ljus. Allting var så stilla, så vi båda hoppade högt när hennes telefon ringde. Det var hennes pappa som var framme på ön och undrade vart han skulle. Vi sa till honom att komma till slottet och att vi skulle ge honom vidare instruktioner när han väl var så långt. Precis när den sista skärvan av solen försvann ner gick vi ut från salen för att leta upp det översta rummet i det högsta norra tornet. Det var inte speciellt lätt eftersom det fanns två torn i norr, och vi gjorde såklart misstaget att gå upp i det kortade av dem utan att inse att det var fel förrän vi var högst upp och såg genom ett fönster att det andra tornade upp sig bredvid oss. När vi gått ner igen gick vi för att hämta Mirandas pappa, vilket bara det var svårt, speciellt nu när det bara blev mörkare och mörkare. Jag hade inte min mobil med mig och Mirandas hade lite batteri kvar efter telefonsamtalen så vi ville inte slösa på det till ficklampa medan vi fortfarande kunde se.

Långt om länge kom vi ut ur slottet och såg Mirandas pappa stå och vänta vid grinden. Vi möttes på mitten av gången mellan grinden och slottet. Det syntes att han också var släkt med flickorna på målningen, även om det inte var lika framträdande som hos Miranda. Det kanske berodde på åldern, med lite grått i det annars ljusbruna håret och ansiktet var inte fullt så hjärtformat.

          Tor, sa han och sträckte fram handen mot mig.

          Mira, sa jag och skakade den.

Jag mötte hans blick. I den fanns det lite av Mirandas iver och skämtsamhet, men även något annat som jag kände igen, men visste inte var ifrån. Det tog en halv sekund för honom att sudda ut allt det och byta ut det mot något kallt och hårt. Jag ryggade tillbaka lite, omedvetet, och vi släppte både blickar och händer. Vi sa inte mer än det till varandra på några timmar under tiden vi letade igenom slottet. Jag kunde inte förstå hur jag kunde göra så dåligt intryck bara genom att hälsa, men att han undvek mig noggrant var inget man kunde undgå. Miranda försökte hålla igång glada samtal, men varje gång jag öppnade munnen stelnade Tor till, blev stel och kall, vilket slutade med att alla tre gick tysta. Miranda kastade en blick mot mig som inte kunde betyda annat än ”förlåt”, och jag nickade.

När det höll på att bli mörkt på riktigt började vi gå upp för trapporna till det andra tornet i norr. Tor hade med sig ficklampa, så lite kunde vi ju se, men bristen på lampor var väldigt närvarande. Jag började känna mig riktigt illa till mods när vi gick upp för den tredje trappan, inte bara på grund av den dåliga stämningen. Min fantasi gick igång. Två gånger inbillade jag mig att jag hörde snyftningar, en gång var jag nästan säker på att jag var omgiven av vit rök. Vi fortsatte uppåt, trapporna blev smalare och smalare, rummen på platåerna mellan trapporna blev mindre och mindre. Mina tankar snuddade vid att om, om, historien var sann var det ett väldigt konstigt ställe för det finaste folket att ha sitt sovrum här. Vi fortsatte uppåt; under tiden vi gick där kändes det som att vi gick hand i hand med evigheten. Ibland kunde man se slottets trädgårdar i månljuset, ibland floden, som nu rann ganska friskt. Mitt hjärta slog snabbt, det enda jag ville var att gå tillbaka, jag var allt från hungrig till  trött till rädd. Skit samma som berättelsen var sann eller inte, att vara medmånljuset dansande med en i ett slott som såg ut att vara orört sedan 1800-talet men ändå välskött, det kändes inte bra. Alls. Precis när jag var på väg att föreslå att vi skulle vända kom vi fram till ännu en dörr, till ett rum som förmodligen var ännu mindre än det förra, men denna gången fanns det ingen mer trappa upp. Tor öppnade den och gick in, Miranda och jag följde efter.

Ficklampan slocknade. Månljuset sken in genom att fönster med en arm det borde sitta glas i, men den var tom. Det blåste lite svagt genom det vilket fick mitt och Mirandas hår att sakta men säkert bölja bak på ryggen från att ha hängt över axlarna. Hundra miljoner meter nedanför fönstret forsade floden. Rummet var helt av sten, golv, väggar, tak. Det fanns en hylla, en spegel och en madrass med kudde och täcke, men det mest påfallande var röran på golvet. En massa stora, gulnande papper låg utspridda över golvet. Vissa var tillknycklade, med de flesta var släta och oförstörda. På de flesta såg det ut att finnas ritningar av olika saker, inte helt obegripliga. Tor satte sig på huk, tittade närmare på dem. Miranda och jag stod kvar, mitt framför spegeln. Det slog mig då att gubben på kyrkogården faktiskt hade haft rätt; vi var riktigt lika. Lika långa ungefär, samma nyans på håret, mitt ansikte var något ovalare men likheten i även det fanns där verkligen.

Långt borta hördes kyrkklockan som slog för att välkomna midnattstimmen. Vi tittade alla tre ut genom fönstret, precis som om vi skulle kunna se den även fast den låg på andra hållet. Istället fick vi alla se en vit dimma som svepte in mellan gallret och stannade vid madrassen. Jag är fortfarande förvånad över att det var så tyst, mitt hjärta borde ha ekat genom hela rummet så som det dunkade i panik. På madrassen, bredvid röken, låg en kniv, samma kniv som fanns avbildad på gravstenen till Skandar och Flora Joki. Även i det svaga, vita ljus månen gav rummet syntes det, där den låg på täcket, att den låg i en pöl sedan länge torkat blod. Dimman tog form, syntes inte i spegeln, blev till en kvinna. Hon hade många likheter med mig och Miranda, dock hade vi hela kläder armar, hennes klänning hade upprivna ärmar och stora sår i underarmarna med rinnande, vitt blod och ett ansiktsuttryck av djup smärta och sorg. Vi stirrade alla tre på henne, sen försökte Tor rusa ut genom dörren. Det lyckades inte. I spökets, Rosas, ögonfransar blänkte vita, genomskinliga tårar. Med något ostadig, men vacker röst sa hon:

          Du har lite att tillföra denna berättelse innan du lämnar oss, Tor. Dina döttrar behöver båda veta.

Jag visste utan vidare förklaring. ”Dina döttrar”, halvsystrar alltså, min försvunna pappa jag aldrig träffat förr.  Det jag känt igen i hans blick var mig själv. Min hjärna arbetade så snabbt att det blev jag som ställde nästa fråga.

          Varför undvek du oss? Varför undviker du mig nu?

Tor, pappa, tittade ner på papperna, sa ingenting.

          Han skämdes, sa den döda Rosa.  Skam har varit en vanlig känsla i vår familj.

Han nickade, Rosa fortsatte:

          Föräldrar som har hållit hemligheter för sina barn har jag inte tyckt om någon tid. Det blev min död. Deras också.

Tor stirrade till på henne. Samtidigt, utan att någon såg hur, färgades papperna röda. Kniven som legat på sängen satt djupt inborrad i hans skalle.

          Det är det enda sättet. Samma kniv behöver samma blod, sa hon mjukt, nästan sorgset. Gå bara vidare, vänd dig inte om.

Jag gjorde vad jag kunde för att inte titta, medan Miranda stirrade sim hypnotiserad. Jag kan inte säga hur det såg ut i detalj, men man kan ju föreställa sig. Om man vill. Det äckligaste var när jag hörde honom falla i golvet och ljudet av när kniven trycktes längre in i hans panna; höra hur blodet dränkte ritningarna, rann ut på golvet, hur de blodvåta papperna knycklades ihop när han låg och ryckte på golvet. Precis när blodet nådde hälarna på mina skor blev han stilla och tyst. Miranda var lika blek som han i ansiktet märkte jag när jag vände mig om igen.

          Hålla hemligheter… Deras död… Enda sättet… viskade Miranda. Vad menar du?

          Min far var psykiskt sjuk och satt instängd här uppe. I alla fall trodde man att han var det, men jag och Flora trodde att han bara var överbegåvad. Det syns kanske inte för allt blod nu… hon gjorde en svepande rörelse med handen över golvet. Men bland dessa ritningar finns det saker som faktiskt blev uppfunna, dock långt efter hans tid. Men min mor trivdes ju inte. Hon skämdes över sin man och att hon fick ta allt ansvar för markerna och folket. Därför ville hon inte låta mig få Villiam. Hon ville att slottet skulle få ett överhuvud som kunde ta ansvar och fatta beslut, allt det hon i hemlighet gjorde i fars namn. Men allt eftersom hon såg mer av Villiam började hon tycka bättre om honom. Hon hade bestämt sig i flera dagar att vi skulle få varandra, men utan att säga något. Och eftersom vi inget fick veta fortsatte vi båda vara djupt deprimerade. Skandar ryckte in, han ville hjälpa oss. Mor hade gått upp hit för att berätta sina planer för far, men han hann aldrig svara. Skandar högg först ner mor så hon föll ner på sängen, just på denna madrass. Far borrade han ner bredvid henne. Båda två förblödde, precis som Tor här. Resten vet ni.

Jag kom inte på något att säga, och märkbart inte Miranda heller. Vi stod tysta och såg på henne, hon såg på oss. Sen kom jag att tänka på hur fullkomligt omöjligt och overkligt det var att vi skulle kunna titta på ett spöke. Jag trodde på riktigt att jag hade somnat i en trappa på väg upp och att jag var mtt inne i en mardröm nu.

          Du är ett spöke, sa jag rakt ut till henne.

          Du anar inte hur hemskt det är. Förutom smärtan från sår som aldrig läker, existerar man med enbart skuld, ångest, sorg. Min syster sa till mig en gång ”Rosa, skulle det inte vara skönt att dö så man slipper känna?”. Det var när hon älskade Skandar, men han hade inte upptäckt henne än.  Och det var ingenting av vad jag har fått stå ut med. Det finns ett sätt för mig att dö på riktigt, få en andra chans, men jag trodde aldrig att det tillfället skulle komma. Jag hade fel. Antingen är det bara en fantastisk tillfällighet eller så är det på något vis förutbestämt, att jag inte ska behöva stå ut med detta lidandet till jorden slutar snurra. Ni kan hjälpa mig, systrar.

Miranda såg på mig och jag antar att jag såg lika rädd ut som hon gjorde. Men lite, lite, av hennes iver syntes också hos henne.

          Hur ska vi kunna hjälpa dig? frågade hon sakta.

          En av er behöver offra sig, så som det var då. Ni är systrar, ni är släktingar till mig och Flora. En dör, en får leva, innan hon också dör. Eftersom det var den äldsta som dog förra gången är det inte mer än rött att det blir den yngsta denna gången.

Vi flämtade till båda två.

          Mira och jag är födda samma dag, började Miranda.

          Mira är född natten mellan den fjortonde och femtonde juni, du natten mellan den femtonde och sextonde.

Miranda, min bästa vän, min syster. Vår samhörighet hade alltid varit speciell. Blodsbandet, vår egenflätade musik, vårt sätt att prata och tänka. Vi trodde, i tiden som var då, att vi hade hela livet framför oss, fullt av upplevelser, glädje, kärlek, liv. Man kan ha så fel. Utan att jag hann göra något, utan att jag hann märka hur det hände, befann hon sig i floden som nu ursinnigt forsade fram. Jag gjorde precis allt jag kunde för att kunna ta mig dit och hjälpa henne, men jag kunde inte röra mig. Det var som om en järnhand kramade om både armar och ben på mig. Allt jag kunde göra var att se på henne, först kämpande mot strömmen i månljuset. När hennes krafter började ta slut började hon skrika, be.

          Jag vill inte dö! Jag har ingenting med det här att göra! Snälla jag vill inte dö! Jag vill leva, snälla låt mig leva!

   Orden blandades med gurgel och spott när hon fick vatten i munnen. Jag försökte skrika tillbaka men då kom den andra i paret av järnhänder och la sig hårt över min mun.

Spöket av Rosa svävade som en dimma ut i månljuset. Jag såg när kniven sprättade upp Mirandas ögon, mitt huvud kunde inte vrida sig bort fast jag försökte; jag kunde inte blunda fast jag försökte. Ag såg när vattnet fick två röda streck i strömmen från hennes huvud. Jag såg henne bli slak och släpas med av vattnet ut mot havet. Rosa återtog sin mänskliga form. Svävande i luften läkte såren i hennes armar, klänningsärmarna syddes ihop. I hennes ansikte syntes inte längre sorg och smärta, utan istället glädje, iver. Sen försvann hon. Ljudet av två mansröster sjungande en liknande visa jag spelat med Miranda den kvällen allt detta började hördes svagt, kanske i mitt huvud, kanske utanför det.

Att ta livet från någon är det hemskaste man kan göra, men det förstod jag först flera år senare. Man har så mycket kvar som man vill, men inte kommer kunna, var med om. När allt kommer omkring är livet faktiskt allt vi har. Jag vet fortfarande inte om jag drömt. Om jag kanske fortfarande drömmer. Om jag dör vet jag att det är riktigt i alla fall. Man drömmer aldrig hur det är att dö.

Det är inte mörkret i sig man borde vara rädd för. Det man är rädd för är att det kan gömma sig saker i det, som man inte vet vad det är, om det är, hur det är. Som så många andra påpekat före mig är det det okända man är rädd för. Vissa är rädda för att dö. Vissa är rädda för spöken. Vissa är rädda för mörker. Alltihop är okänt för människor. Det finns de som tycker det är spännande istället, att utforska det. Jag för min del har fått nog av utforskandet av det okända, för resten av mitt liv.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Varför man lever

Jag är nästan halvvägs framme redan. Vartenda ljus är tänt och brinner så levande och sprider ett så otroligt välkomnande ljus av värme och hemkänsla. Bänkarna är omringade av solljus, de är nymålade och så färgstarka att de nästan ser självlysande ut. Hela kyrkan är prydd av lövruskor, prydd av olika nyanser grönt, representanter för sommar, lycka. Musik av världens största orkester hörs. Lika mycket som den svävar omkring mig, lätt och nästan ohörbart, tränger den in i mig, uppfyller mig, låter mig glömma.

Men jag vet att jag har fel. Ljusen är nedbrunna och kvar finns inget annat än små, små stumpar med stelnade rännilar stearin nedför ljuskronorna. Solen har inte synts på evigheter, färskt månljus är det enda som lyser upp min väg. Insidan av fönstren är täckta av is. Mellan bänkarna har spindlarna sysselsatt sig med att spinna så mycket nät det går på en höst. Det finns ingen musik, det enda som hörs är mina steg som var och ett ger ifrån sig ett skallande eko. Sist jag var här var jag fylld av lycka, förhoppningar. Lyckan är sedan länge försvunnen, förhoppningarna har gått i lika många småbitar som det finns sandkorn på en sandstrand.

Jag är nästan halvvägs framme redan, men denna sista, korta bit känns som om jag inte har rätt till. Jag har ingen rätt att störa på detta viset, ingen rätt att ta tillbaka det jag trodde, men hade så fel, var mitt. Jag står stilla, osäker, förvirrad, längtande, rädd, frustrerad, lugn, ledsen, ångerfull. Det lättaste är att vända, fortsätta leva, försöka hitta tillbaka till vardagen. Det skulle vara det bästa. Då skulle molnen tillslut sluta pressa mig och låta solen värma mig igen. Kanske. Kanske jag äntligen skulle lära mig att blicka framåt, se mina möjligheter, istället för att se bakåt och försöka klamra sig fast, kanske minnas glädje, men totalt övervägande sorg. Jag tar ett tvekande steg. Framåt.

Det är en speciell känsla att hålla något sådant i sina armar. Man känner sig som en trygg person, övertygad om att man ska kunna göra allt för denna person. Så mycket kärlek. Hela jag bestod av kärlek och jag ville bara överföra den från min kropp in i hans. Han sov just det ögonblicket. Så liten, hade ingen aning om vad livet kunde erbjuda mer än mig, som han var fullt nöjd med för tillfället.

Ekot av mitt andra steg framåt rycker mig tillbaka till den bittra verkligheten. Månljuset får spindelväven att glänsa, kasta skuggor. Längst fram finns en spegel, bredvid statyn av Maria. Jag har aldrig varit speciellt religiös, men ändå var akten, båda akterna, självklara.

Melvin. Melvin hette han, både hans kropp och hans själ. Melvin – god vän. Hans ögon med samma mörkblåa färg, samma mönster av ljusblått i dem som i mina. Hans nyfikenhet i blicken när han blivit något äldre. Hans späda röst, skrek aldrig någonsin. Så vackert barn har världen aldrig någonsin sett.

Jag går några steg framåt till. Om jag hade tittat bak hade jag säkert sett mina egna fotspår i dammet. Ingen har brytt sig om att städa här sen dess.

Ibland inbillade jag mig faktiskt att han var min son på riktigt. Eller för att uttrycka det bättre, min biologiska son. Vi var ju lika. Det fanns drag hos oss som var så lika. Släktdrag. Han var min på alla papper, han var min i själen. Rent biologiskt var han inte det. Men min syster, som jag knappt haft någon kontakt med på tio år dog vid födseln.

Min spegelbild reflekteras tillsammans med kyrkan bakom mig i spegeln. Ekot blir nästan öronbedövande, går in i min kropp, in under huden, fyller hjärnan. Precis som musiken gjort då i juli, med en helt annan effekt.

Ingen hade någonsin velat ha mig. Inte när de lärt känna mig ordentligt. Jag är för svår, analyserar för mycket, tänker alldeles för långt i förväg så han lämnas kvar långt bakom, grubblande på ett tankehopp jag gjort fem minuter innan. Min son skulle lära sig att förstå mig. Vänja sig vid mitt sätt att tänka, men ändå förbli normal själv.

Jag stannar, en klump i halsen och ett tryck på bröstkorgen. Rädsla. Jag är så rädd att göra fel. Rädd att göra fel en gång till. Dammet har fastnat på mina skor och fållarna till byxorna.

Dopet var så vackert. Massor av folk, alla så glada att Melvin skulle fortsätta leva fast Elvira inte fanns för honom. De kom för hennes och Melvins skull, inte för min och Melvins. Men vad gjorde det? Bara för att mitt liv förstörts skulle inte hans göra det för att ingen kunde ta hand om honom.

Hur kom jag till foten av trappan så fort, utan att märka det? Sist jag gick här hade han sin dopklänning på sig, till synes trygg i mina armar.

Han föddes i april, kom med grönska och värme efter en alldeles för lång vinter. I mitten av juli hölls dopet. Vid septembers slut hade han sett sina ljusaste dagar.

De två trappstegen avklarade. Spegeln är nära nu. Den ser nästan ut att sväva, foten är gjort i glas, ramen i mörkt trä. Min spegelbild är så gott som skrämmande. Jag håller händerna som runt ett osynligt barn, ansiktet vanställt av smärta.

Aldrig förr har ambulansen kommit till någon så snabbt, men både han och jag hann dö flera gånger om innan den kom. Panik var allt jag kände. Det fanns ingen förklaring, det fanns inget jag kunde göra själv. Han hade slutat andas. Hans blåa ögon stirrade skräckslaget in i mina, skrek utan ord ”hjälp mig”, men jag kunde inte hjälpa. Hans hjärta slog, men han höll på att sakta men säkert strypas. De klarade det på ambulansen, de körde hem oss igen.

Genom de istäckta fönstren kan man se ett vitt klot på himlen. Det är den första molnfria natten sedan oktober.

Vi levde som vanligt efter den attacken, men hösten kom direkt efter. Vi besökte mina föräldrars grav med ett tjockt molntäcke över oss. Ingen snö kom till vintern, bara regn. Han fick ett anfall till i november, överlevde. I början av december kom de titt som tätt, ibland flera gånger om dagen. Jag levde som på nålar, hjärtat i halsgropen hela tiden. Jag vågade inte sova ifall han skulle få ett anfall under tiden jag var ur medvetande.

Bredvid dopfunten står en liten kista, ännu inte översållad med blommor. Ljuset från månen dras till den, samlas runt om, lyser upp den.

Ven vecka in i december fanns det inget att göra längre. De fick inte igång andningssystemet. Han fick inte syre. Slutade fungera. Dog. Försvann från mig precis som allt annat. Lämnade mig. Sprängde mig i lika många småbitar som det finns sandkorn på en sandstrand.

Jag öppnar locket. Där ligger en vaxblek pojke på åtta månader, klädd i vitt. Han blundar. Hans sista smärta avspeglas i ansiktets nu hårda former. I spegelbilden syns inte kistan. I spegelbilden sitter ingen Vendela på knä vid den, skakande och skrikande av gråt. I spegelbilden syns inte spindelväven, månljuset eller fotspåren i dammet. I spegeln skiner solen, ljusen är tända, kyrkan är klädd i grönt och alla ler.

Utan honom har jag inget liv. Jag hade inget liv i tio år, sen mina föräldrar blev skjutna. Elvira var 17 år, jag 15. Hon fortsatte leva, jag väntade på att få något att leva för. Jag fick det, förlorade det.

Att dö är enkelt, om man vet hur man ska göra. Jag håller honom i min famn, ligger egentligen ner, musklerna rycker i dödsryckningar, men jag märker det inte. Musiken är runt mig, den är i mig, spelad av världens största orkester. Den är kärleken lyckan. Den är allt som betyder någonting. Hans blå ögon möter mina, vi ler båda med hela ansiktet.

Snön knastrar under skorna. Porten slås upp, någon har redan gått där, fotspåren syns i dammet. Längst fram ligger en kvinna och en liten pojke, båda stendöda. Inga tecken på varför de dött syns. Pojken som varit död i flera veckor med ett smärtfullt uttryck i ansiktet ser nu ut som om det sista han gjorde var att skratta. Kvinnan har ett lika glatt uttryck. De tittar på varandra med oseende, likadana blåa ögon. Någonstans, kanske inuti mig själv, hörs, känns, en svag musik, som en gång varit kraftfull, lycklig.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Guldfeber

Förr fanns det en tid då det Glänsande var någonting fint och värdefullt. För väldigt länge sedan försökte folk till och med framställa det med hjälp av andra ämnen, så de skulle kunna bli rika på det. Folk flyttade över Atlanten och ännu längre än det för att komma till det som då kallades Amerika och vaska eller hacka eller gräva efter det där. Så länge vi människor har känt till den vackra metallen med den varma färgen har vi använt den till det vackraste vi kan komma på. Smycken, pengar, offergåvor, förvaringskärl till andra värdefulla ägodelar. Sen blev det ute med offergåvor och det användes bara för att uttrycka sin rikedom, och kanske med det även makt. Ännu senare uttryckte det inte makt, det bara fanns till för att smycka. Oss, eller våra saker. Det var inte så länge sedan den tiden, egentligen, bara något år faktiskt. Teoretiskt sett. Det känns som mycket, mycket längre. Den gjorde oss sjuka. Första symptomen var att man började vilja ha mer och mer. Det gick över i galenskap. Folk blev bleka, orkade till slut inte resa sig från liggande läge. Där låg de, sjuka, besatta, kunde inte tänka på någonting annat. De som ännu inte blivit smittade försökte, förgäves, hålla liv i de sjuka. Matade, lockade, öppnade fönster för att få solen att lysa på de färglösa ansiktena. Det hjälpte inte. Maten ville de inte ha, solen kunde inte färga de vita kinderna. Det kunde gå på några dagar, andra kunde nästan ta en månad på sig. Men alla tog samma väg till slut. Vägen bort.

Mamma och pappa satt och tittade på nyheterna, min bror var på sitt rum precis bredvid och spelade som vanligt, och jag höll på med gitarren lite lagom planlöst. Mamma sa någonting som ”Det är ju inte möjligt”, och Milton frågade ”Vaddå” utan att egentligen bry sig om vad svaret skulle bli. Mamma svarade att folk i USA, som egentligen hade en bra hälsa plötsligt hade fått hjärtproblem och tappat livslusten efter en kort tid av besatthet av guld. Forskare hade teorier om psykiska störningar av något slag, medan andra läkare bestämt hävdade att det var fysiskt fel på de drabbade. Att de alla varit väldigt intresserade av det Glänsande var bara en fantastisk, eller hemsk, tillfällighet.  Men det verkade definitivt som om hjärtat förtyngts och att muskeln inte längre orkade pulsera som det brukade. Milton muttrade lite och fortsatte spela. Detsamma gjorde jag, men ganska snart gick jag ut till mina föräldrar och hann se de sista bilderna av de sjuka. Magra ansikten, stora ögon och munnar. Bleka, på grund av för lite blod i ansiktet. En gråtande kvinna över sin man som vägrade dricka ett glas vatten. Det var hemskt att se. Runt om de sjuka låg det halsband, armband, nycklar, mynt… Alltsammans gjort av det Glittrande. Jag brydde mig inte så mycket, det var ju ändå nästan andra sidan jorden det handlade om, som vanligt.

Det fortsatte att handla om sjukdomen på TV. Ingen hade gett något namn till den, eftersom ingen kom överens om vad som orsakade den, så alla kallade den helt enkelt för Sjukdomen. Dag efter dag såg man hur sjukhusen blev fullare och fullare, fast ingen kunde göra någonting åt det, gråtande personer och bleka, magra kroppar utan mänsklig själ. Och överallt denna glänsande metall med samma färg som solen. Efter några veckor började de prata om att sjukdomen spred sig. Först från USA:s östkust till västkusten. Sen kom det över till Europa. Det kändes fortfarande overkligt då. Det var fortfarande långt bort och jag kände ingen som hade blivit drabbad av den. Vi pratade såklart om den, försökte komma på orsaken. Den ena mer osannolik än den andra. Det enda personerna hade gemensam var deras ägodelar. Lidandet spred sig. Till Sverige, upp till vår by till slut. Tre månader efter att jag hade hört det. Det började på en av mina absolut bästa kompisar. Och det var då jag förstod att detta var början på slutet. Början på slutet av denna tiden.

Min vän, det var ingen som jag känns sen jag var liten, några år bara faktiskt, men vi kom varandra väldigt nära under de åren. En finare människa är svår att hitta. Speciell. Stark. I hjärnan alltså. Om någon var stressad, vilket det ofta finns någon som är på gymnasiet, höll hon sig lugn, hjälpte, tröstade, visste vad som var bäst. En person som alla tyckte om. Sen fick hon Sjukdomen. Hon av alla! Hon var aldrig sjuk i vanliga fall. Om någon skulle få den skulle jag ha varit beredd på att vem som helst skulle få den, inklusive mig själv, utom henne. Men det märktes så tydligt. Efter en helg när vi alla kom tillbaka till skolan var hon blek och hade på sig fler smycken av det Glänsande än armbandet hon alltid hade runt sin vänstra handled. Hon svarade inte på tilltal, utan gav oss bra en trött, uttråkad blick. Skolkade från sista lektonen. En som aldrig skulle skolka i vanliga fall. Vi började så klart prata om henne, vi förstod ju inte då vad som hade hänt. På kvällen när jag låg i min säng och precis skulle somna kröp tanken in i mitt huvud. Jag kopplade det inte förrän då och när jag väl gjorde det blev jag först så rädd att jag inte kunde röra mig. Jag tänkte lite på henne först, sen lite på Sjukdomen, sen lite på båda två, men min hjärna som nästan redan sov kopplade det inte riktigt. Sen gjorde den det, och jag blev klarvaken. Mina ögon öppnades på så kort tid att det nästan gjorde ont och armar och ben låste sig för ett kort tag. Hon var blek. Hade det Glänsande med sig vart hon än gick. Flåsade i trapporna, även om hon hade en fantastisk kondition så sent som i fredags. Precis samma symptom som de andra som hade lidandet hade. Jag sov kanske en timme sammanlagt den natten och var först i skolan dagen efter. Jag hade inte ro i kroppen att ta det lugnt. Jag väntade på henne i tre kvart innan första lektionen började, men hon kom inte. Hon var sjukanmäld. Det var två andra i klassen också och en lärare.

Dagen efter var det fler borta. Dagen efter det blev min mamma sjuk. Nej, hon var inte sjuk från början. När man ser det på så nära håll märker man att det är galenskap det handlar om. Hon kom hem från jobbet och verkade stressad. Jag satt i soffan med gitarren i vardagsrummet som omväxling i stället för på mitt rum och märkte det direkt. Hon hade köpt hem en hemskt ful sak som såg ut som en tavla i rent guld. Usch nu sa jag det. Resten av kvällen satt hon inne på sovrummet och kom inte ut till oss. Dagen efter det, vilket blir på torsdagen, fick vi reda på att min vän hade dött. Vi grät, så klart, men det var så få kvar av klassen att man inte riktigt förstod hur man skulle ta det. Det kändes som om hon redan hade dött, fast det bara gått några dagar sen hon blev sjuk. Lidandet hade blivit verklighet för oss. Vi hade accepterat det. Trodde jag, men det hade jag inte. När jag kom hem och såg mamma ligga på golvet, i en hög omringad av det Glänsande. Precis innanför dörren. Då skrek jag. Dels för att jag blev rädd, dels för att jag just förlorat min bästa vän. Och jag skrek och skrek, förste undan det Glänsande, försökte kasta ut det men mamma hade vaknat till av min högljudda entré och gjorde vad hon kunde för att ta tillbaka det. Hon lyckades inte bra. Hon blev väldigt blek väldigt snabbt och flåsade som om hon skulle sprängas. Det var så hemskt att se. Jag hade slutat skrika och grät i stället. Snyftade hejdlöst och kunde inte sluta. Istället slutade jag att fösa undan metallen från mamma, så hon blev lugn.

Jag orkar inte beskriva resten detaljerat. Sanningen är att jag inte kommer ihåg delar av den. Jag och min pappa finns kvar. Och min faster och kusin. Den släkten verkade vara något immuna mot Sjukdomen, men det hjälpte inte Milton. Han tog visserligen lång tid på sig, den smög sig tyst på honom bakifrån. Jag orkade inte med det att se det, men kunde inte komma där ifrån. Lidandet fanns över allt. En dag kom jag på att det inte fanns människor i skogen och flydde dit varje ledig stund jag hade. I min före detta stora klass finns det nu tre kvar, jag är inräknad. Av jordens före detta 7 miljarder människor finns knappt en sjättedel kvar. Minnst finns det i de rikare delarna av världen.

Det fanns något smarthuvud som vill spara hjärtat på sin fru när hon dött. Det var då man fick reda på vad som hade hänt. Frun hade haft på sig många smycken av det Glänsande. Avlagringar från smyckena hade trängt in i huden och färdats med blodet till hjärtat. Där hade det satt sig till rätta och ingenting kunde få det att flytta på sig. Det blev en otrolig tyngt för hjärtat, såklart, och det kunde inte längre pumpa runt blodet ordentligt. Samtidigt denna besatthet av metallen. Det gjorde att det bara kom in mer och mer i kroppen, och till slut satte det sig i blodådrorna också. Det fanns inte en chans att kroppen skulle kunna fungera då. Man dog, hjärtat orkade inte slå mer. Och där det fanns guld, där fanns sjukdomen. Allt eftersom folk dog (fy fan vad sjukt det låter att säga så) spred sig guldet. Till de delar av världen där det inte fanns så mycket innan. Därför spred sig sjukdomen dit också. Besattheten finns det egentligen ingen som vet vad den beror på. Vi som lever fortfarande vill se så lite av den som möjligt. Kvar finns bara de som hade någon sorts gen som jag inte vet vad det är för någon, men den gör oss immuna mot det Glänsande som jag nog berättat lite tidigare. Men allt gick så snabbt så man hade ingen tid att hitta på något sätt att bota det hela.  Metallen är ingenting vi pratar om när vi kan undvika det. Det har varit så mycket död omkring den att man bara förknippar den med något så hemskt att det inte går att förklara på riktigt.  Hela städer växer igen nu, men varför skulle vi göra någonting emot det? Det finns ingen anledning. Massgravarna är fulla, ingen kommer att sakna de städerna i alla fall.  Min personliga teori om vad som hänt vågar jag inte berätta för någon. Som sagt blir folk väldigt avtrubbade så fort man får nys om det Glänsande. Men min vän kom med teorin, och jag tror verkligen på det nu. Någon gång skulle det komma någonting som stoppade människan att förstöra välden, som vi verkligen gjorde innan. Nu fungerar inte samhället så längre. Nu är det ingen risk, jorden kommer att återhämta sig, även om det tar tid. Hur som helst kom det som skulle stoppa oss. Guldfebern.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Finns det magi eller är det bara tillfälligheter? Del 1

”Förlåt, det var inte meningen” fungerade inte i hans fall. Har man mördat tre personer går det inte att komma undan med det. Han var min absolut bästa vän. Eller är. Eller jag vet inte jag har inte träffat honom på några månader. Första månaden för att vi helt enkelt inte hade haft tid med skolan. Vi gick ju inte i samma klass längre nu på gymnasiet, men de tio åren tillsammans innan hade gjort oss till ett sammansvetsat team, som kunde alla den andras hemligheter och innersta önskningar. Vi behövde inte prata för att den andra skulle förstå. Vi förstod hur den andra tänkte. Eller åtminstone trodde jag att jag hade kunnat det. Tydligen hade jag fel. Jag har ganska svårt att förstå hur han kunde mörda dessa tre barn. När jag först hörde om det trodde jag inte det. Men det fanns så mycket bevis. Hans fingeravtryck på kniven, hans fotspår runt omkring där det hände, också det att ingen hade kunnat säga att han hade varit någon annanstans under den natten. Hans tjej Milla hade försökt få tag på mig för att reda ut sina egna känslor, men vi hade inte träffats förrän det var rättegång. Milla hade börjat i samma klass som oss i sjuan, och det var kärlek vid första ögonkastet. För dem alltså. Usch, tänk om Milla hade blivit kär i mig istället. Uärk, stackars tjej. Och stackars mig också för den delen. Men det hade hon inte gjort, det var bara dem. Och de var verkligen som gjorda för varandra. Det bandet som funnits mellan dem var det inte mycket som kunde sprätta upp. Att se dem sida vid sida var en fantastisk syn. Det var som om de kunde läsa varandras tankar. Ännu bättre än jag lyckats med mördaren. De tänkte verkligen på samma sätt, vilket inte vi hade gjort. Vi hade bara förstått hur den andra tänkte, men Milla tänkte verkligen likadant. De var så lika, så samspelta i allt. Förutom detta som hade hänt då.

Hon hade fått reda på det senare än jag. Polisen hade sökt upp några av de som hade känt honom längst för att få höra vad vi hade att säga om fallet. Inte förrän efter tre andra samtal hade de ringt Milla. Det var egentligen ganska orättvist för om det var någon som skulle kunna förstå var det hon. Men det kunde inte de veta antar jag.  De två första samtalen var förresten till hans föräldrar, och sen var det jag, så det kanske inte var så konstigt i alla fall. Men jag är fortfarande säker på att Milla skulle ha kunnat säga mer än oss tre tillsammans. Och jag hade ju som sagt inte träffat honom på några månader.

I alla fall. Vi hade inte kunnat prata igenom saken tillsammans innan, peppat varandra inför rättegången. Första gången vi träffades var när hans föräldrar gått in i salen och vi satt i vars en soffa i ett litet rum bredvid. Det gick i rött med massor av gulddetaljer och en träpanel målad i någon sorts rödskimrande färg (svårt att förklara den…) från golvet halvvägs upp på väggen.  Det fanns inga fönster, det var typ mitt i huset. Men det fanns ganska många speglar, vilket gjorde att det inte kändes fullt så instängt som det hade gjort utan dem. När jag hade kommit in hade hans föräldrar precis gått in och Milla skulle enligt några beräkningar gå in i salen tio minuter senare. Hon satt med ryggen mot dörren jag kom in genom och hörde inte att jag kom. Hon stirrade bara som paralyserad på dörren hans föräldrar nyss gått in genom.

–          Milla, vet du vad du ska säga? frågade jag. Jag hade nämligen ingen aning vad som väntade mig. Hon ryckte till när hon hörde mig och vände sig om. Det var en hemsk syn. Flickan som i vanliga fall alltid såg så glad ut var kritvit i ansiktet och rödsprängda ögon. Någon stylist hade väl gjort vad den kunnat för att få henne att se någorlunda bättre ut, men om någon är tillräckligt rödgråten och nervös antar jag att det är väldigt svårt att gömma bakom smink.

–          Gud, vad du skrämde mig! Nä jag vet ju inte vad de vill att man ska säga. Jag var ju inte där, och jag vet inte vad som har hänt på riktigt. Men jag har svårt att tro att han verkligen… resten av orden fastnade i halsen på henne.

–          Att han verkligen gjorde det, fyllde jag i. Nä det tror inte jag heller. Om det inte hade varit för att jag kände honom så väl innan skulle jag kanske inte tvivlat på det. Men det är så mycket mot vad han alltid har sagt.

–          Jag vet. Men de hade ju bildbevis. Det syntes klart och tydligt att det var han. Vittnena säger att det var han, hans fingeravtryck fanns på kniven… det var nära att hon började gråta igen, men fortsatte.  Tänk om han verkligen gjorde det! Vad ska jag göra då? Jag tycker ju om honom, men det skrämmer mig! Jag har inte kunnat sova sen jag fick reda på det. Bara funderat på vad jag ska göra, vad jag borde känna och vad jag egentligen känner. Och inte kommit fram till ett jävla dugg. Och jag har verkligen ingen aning om vad jag ska säga nu. Det är hemskt.

–          Jag förstår dig. Eller nä det kan jag inte säga eftersom jag aldrig varit med om något sånt, men jag förstår att du känner dig förvirrad. Eller vad man ska säga, hon gav mig ett svagt leende, men det var så svagt att man bara kunde skymta det.

Sen satt vi båda tysta. Jag funderade på vad jag skulle säga. Rättare sagt, jag försökte fundera på det, men det stod bara still där inne, och det enda vettiga jag fick fram var ”om han gjorde det har han förändrats massor på några få månader”. Vilket bara var klar fakta. Det hade han ju tydligen.

Så öppnades dörren och Milla fick gå in. Jag väntade i tio minuter till och sen fick jag komma in. Jag stannade i dörren. Det var så stor skillnad från det lilla rummet, som kändes så varmt och tryggt från vad jag nu såg. Först en korridor på några meter, svarta väggar. Sen ett cirkelrunt rum med läktare runt om. En stol i mitten där jag tydligen skulle sitta och några meter framför stolen ett långt bord där alla andra viktiga personer satt. Rummet var svartglänsande och kallt belyst med lysrör i taket. Jag följde en vakt genom korridoren och gick och satte mig i stolen. Det var en rejäl stol. Som en hård fåtölj i trä med spänt läder runt alla sidor.  Bakom domaren och de andra fanns en stor spegel.  Riktigt stor. Och den fick det hela att verka mer skrämmande på något sätt. Det såg ut som om det var mer publik. Och det var ju det att jag såg mig själv också. Jag tror inte jag gjorde något större intryck på någon… Blek, ihopkrupen, stora ögon och ihopknipt mun. Typisk osäker såg jag ut. Vad de än ville veta behövde de någon som ar säker på sin sak. Som visste vad den hade att komma med. Men jag tror inte att Milla hade varit mycket bättre. Hon har scenskräck också, så jag har svårt att föreställa mig henne säkrare än jag.

–          Lex Sebastian Johansson? mannen som satt i mitten av bordet frågade mig med klar röst som ekade i hela salen fast det var fullt av folk där. Jag flackade lite med blicken innan jag svarade.

–          Ja.

–          Du har känt Milo sen augusti 2002?

–          Ja.

–          Hade han sagt någonting till dig om att han hade några planer på mordet på Maja Ström, Joel Sandblad och Kathrine Smith?

–          Jag har inte ens pratat med honom på några månader, så nej.

–          Hur länge exakt och varför har ni brutit kontakten?

–          Typ sen någon gång i somras, kanske slutet av juli, början av augusti tills nu. Och först blev det helt enkelt inte av. Och senare för att vi hade fullt upp med skolan antar jag, nu när vi inte går på samma skola längre är det lite svårare.

–          Har han någonsin visat att han hade kunnat skära upp tre åttaåringar någon gång tidigare? Gud så brutalt det lät.

–          Nej inte vad jag vet. Jag har egentligen väldigt svårt att förstå att han verkligen gjorde. Och vad de har gjort mot honom måste ha varit någonting som varken du eller jag kan förstå för att han verkligen skulle kunna göra det.

–          Tror du det?

–          Ja. Eller ja, vad menar du?

–          Det är så du tror det gick till? det verkade som om han hade kommit av sig. Han letade bland sina papper och såg lite förvirrad ut. Jag rätade på ryggen, försökte få ansiktsdragen att slappna av. Jag tog ett djupt andetag och sa:

–          Ja. Jag tittade mig omkring i rummet. Två gånger sågjag mig själv i spegeln. Helt ensam i salen som kändes större än ridhuset syrran håller till i 24/7.

Plötsligt gick det upp för mig att spegeln kanske inte var en spegel. Det kunde vara ett sånt fuskfönster som jag såklart inte kommer ihåg namnet på som från ena sidan fungerade som ett vanligt fönster, och på andra sidan fungerade som en vanlig spegel. Jag försökte fokusera på den. Rakt bakom mig satt hans föräldrar tätt bredvid varandra, och lite till sidan satt Milla. Tårar rann tyst och stilla nerför kinderna på henne. Sen stirrade jag rakt in i mina egna ögon som om det skulle hjälpa mig att få rätt på tankarna där inne. En tanke började då växa sig starkare än alla andra och tog över de andra. Det var fullt möjligt att jag stirrade rakt in i hans ögon just nu i denna sekund. Inte bara fullt möjligt. Fullt troligt.

Milo. Min allra bästa vän sen vi började skolan. Så många minnen. Det var som om tio år snabbspolades bakom min näthinna. Han hade trillat från gungan och blödde ur munnen och skrattade på samma gång. Fågelboet vid sjön. Scoutlägret. Trädet där vi hade vår hemliga koja i lågstadiet. I mellanstadiet blev det en riktigt bra träkoja och i högstadiet brände vi upp den för att se hur snabbt det gick. Trädet stod faktiskt kvar, kallt och utan några blad, men med starka grenar som man fortfarande snabbt och lätt kunde komma femton meter upp i luften med hjälp av. Kattungen vi räddade. Tanten vi hjälpte över gatan mot hennes vilja så hon råkade missa bussen. Så han körde henne på sin moppe till mataffären istället. Gud vad jag skrattade när hon tveksamt satte sig tillrätta. Det var i juni detta året. Nej. Milo skulle aldrig ha mördat tre barn bara sådär.

–          Ska jag vara helt ärlig tror jag inte han gjorde det. Antingen har barnen gjort någonting mot honom eller så har ni tagit fel person. Några fler frågor?

Domaren bara stirrade på mig. Verkade ha tappat tråden helt. Jag höjde på ögonbrynen mot min spegelbild, nej mot Milo, som om jag frågade honom råd vad jag skulle göra härnäst.

–          Tack för uppmärksamheten då, sa jag och gick upp på läktaren och satte mig bredvid Milla.

 

–          Du gjorde det mycket bättre än mig, viskade hon när vittnena hade börjat beskriva händelsen. Jag borde också ha sagt att jag inte trodde han hade gjort det.

 

–          Det var som om han såg på mig rakt igenom spegeln, viskade jag tillbaka. Alla minnen spelades upp bakom ögonen på mig och det gjorde att jag helt enkelt förstod att det är omöjligt att han har gjort det.

Och precis när jag sagt det visas bilden upp på en stor skärm. Fast det är en suddig bild syns det tydligt att det är hans ansikte. Födelsemärket bredvid ögat. Håret stående på alla håll. Blicken fäst neråt på flickan framför honom som redan är död, fast man ser att han gör vad han kan för att spätta upp hennes mage med en stor köttkniv. Bredvid ligger två andra barn i en sjö av blod.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar