Stjärnan som föll ner på jorden av misstag. Eller?

Ibland råkar en stjärna falla ner på jorden. En som sprider ljus åt stackare som är vilsna i mörkret. En sådan stjärna hade jag lyckan att träffa. Från början förstod jag inte det, det var bara en liten tjej som inte gjorde så mycket väsen av sig. Vi kom i samma klass när jag började gymnasiet. Hon satt där, smal, solbränd och ljusbrunt hår. Inte mycket smink, till skillnad från många andra. Ganska snygg, om man skulle ha lagt märke till henne. Men det gjorde man inte. Inte sådär, hon följde med gänget från sin skola, pratade, skrattade, gjorde läxor. Hon var inte översmart, men kunde ändå en hel del. Hon gick på friidrott och gjorde mycket musik. Vi blev vänner ganska snabbt, killgänget från min skola och tjejerna från deras. Det hade inte varit några killar därifrån som hade sökt till denna linjen. För oss kändes det lite konstigt från början, vi hade liksom aldrig varit riktiga vänner med tjejerna. Vi gjorde alltid så olika saker. Men dom var helt vana vid det, verkade inte ett dugg osäkra, vilket fick oss att ganska snart slappna av, uppföra oss normalt. Dom hade ingen direkt ledare, även om jag uppfattade Stella som en aning lite mer framåt. En aning lite mer glöd på allting. Jag var inte ett dugg kär i henne förresten, om någon trodde det. Hon var en kompis, en riktigt bra. Under ettan pratade vi lite sådär, aldrig utan de andra, men det fanns ingen anledning att göra det heller. Inte på två år i alla fall. Under det tredje blev ingenting som det hade varit innan, hur mycket jag än önskade det.

 

Under sommarlovet innan vi skulle börja vårt sista år på gymnasiet började det bli lite jobbigt hemma. Eller mer än lite. Min pappa blev helt plötsligt sjuk. Väldigt plötsligt och väldigt sjuk. Vi hade gjort mycket under sommaren. Förutom att ha grillat, spelat minigolf, stekt på stranden och allt annat som alla svennefamiljer gör på sommaren hade vi varit nere i London och jag hade sommarjobbat några veckor. Allt hade det hade vi gjort, utan någon tillstymmelse till sjukdom hos honom. Och en dag när vi precis kommit hem från stranden och han hade börjat starta grillen hade benen bara vikit sig under honom. Sen låg han och ryckte i armar och ben, det såg så hemskt ut att man inte kunde vända bort blicken, fast man ville. Mamma höll till i trädgårdslandet och bara skrek när hon såg det. Jag kom ut ur huset och var den som fick ringa ambulans. Min lillasyster var bara fjorton vågade helt enkelt inte och min storebror, Alvin, som jag väldigt gärna ville ha där just då var för tillfället i Hälsingland med sin tjej och hennes släktingar. Jag hade aldrig ringt efter ambulans förr, men det var förvånansvärt enkelt. Sen försökte jag ta reda på om pappa levde, vilket var väldigt svårt med hjärtat i halsgropen och gråt brännande i hals och ögon. Puls hade han i alla fall. Jag minns inte riktigt vad jag gjorde när vi väntade på att ambulansen skulle komma. Mamma och Nora satt i trädgårdssoffan och såg ut som om de hade sett spöken. Mamma stirrade rakt fram och kunde inte få fram ett ljud (hon har precis som mormor aldrig kunnat ta hand om krissituationer) och Nora blev såklart uppskrämd både av händelsen och att mamma blev så rädd. Jag tror jag satt bredvid honom hela tiden. Önskade mig någon annan stans. Alvin kunde vara här, jag kunde vara borta. Jag önskade att jag kunde krypa upp i soffan, gömma huvudet i händerna och att mamma skulle ta hand om allting, som om jag var sju och inte sjutton. Ambulansen kom ändå tillslut och jag kunde slappna av lite. Inte för att jag gjorde det, men jag behövde i alla fall inte känna någon press på mig. Någon tog hand om mamma också, och jag och Nora fick åka med in, i fall ambulanspersonalen och doktorerna skulle behöva fråga oss om någonting.
De frågade ingenting. Det var inte lönt. Ett blodkärl hade brustit nära hjärtat, okänd anledning. Det hade gått så lång tid att det inte fanns någonting att göra. Smärtstillande in i det sista, sen – inget mer. Stilla. Tystnad. Noras fingrar borrade sig in i min arm. Jag är inte säker på vad som hände med mig då. Men i samma stund som han verkade finna någon slags ro blev jag instängd. Instängd i mig själv. Mamma blev sjukskriven från jobbet och gjorde ingenting. Hon åt knappt ens. Jag och Nora hjälptes åt att städa, handla, laga mat, diska… Allt nödvändigt. Nora var ute länge på kvällarna, men varken jag eller mamma brydde oss. Vi var instängda i oss själva båda två. Enda skillnaden var att min kropp fungerade som den skulle, men hennes hade låst sig helt. Hon kunde bara röra på huvudet och armarna. Ibland. Om ens det. Det kändes så i alla fall. När skolan började hade alla hört om vad som hade hänt. Ingen frågade någonting och ingen försökte ta kontakt med mig. Egentligen var det skönt, men det var jobbigt att få en massa blickar. Både kritiska och sorgsna. När det var Noras tur att ta hand om mamma stannade jag länge i skolan. Gjorde läxor, och om jag inte hade några tog jag en bok i biblioteket för att fördjupa mig mer. Som för att komplettera för att jag blivit så tyst och inaktiv på lektionerna. Först var det alltid någon som höll mig sällskap. Men inte ens Miranda, som siktade på alla MVG i slutbetyg orkade sitta kvar varje eftermiddag.
Hela höstterminen höll det på så. Jag gled längre och längre ifrån klassen. Alla fester innan studenten struntade jag i. Det hade i och för sig bara varit två än så länge, men jag hade inte låssats om dem. Mamma hade nog gått ner 20 kilo. Det hade visserligen behövts lite, men inte så mycket. Hon var mager och rynkig i skinnet. Blek och mörka ringar under ögonen. Nora hade kommit in i värsta fjortisåldern. Hon hade också mörka ringar under ögonen men det syntes inte för allt spackel hon murade på varje dag. Och förmodligen såg jag också ut så. Jag vet inte, jag tittade mig aldrig i spegeln. Det spelade ändå ingen roll hur jag såg ut, vem skulle bry sig? Jag drog mig för jullovet. Att vara hemma i tre veckor var inte direkt vad jag såg fram emot. Inga läxböcker att gömma sig bakom. En tyst mamma som höll på att tyna bort i sin säng. Ingenstans att gå, mina före detta vänner hade väl antagligen glömt mig vid det här laget.
Nä okej, nu var jag lite orättvis. Både Miranda och Stella hade varit med och pluggat så sent som igår, och Robin hade faktiskt försökt få mig med i samtalet vid lunchen för några dagar sen. Och Stella hade pratat med mig, utan att vänta sig svar.

– Jag förstår att du har det jobbigt, hade hon sagt. Men låt det bara komma ur dig. Släpp ut det, istället för att hålla kvar det inne så känns det mycket bättre sen.

Inte för att hon förstod, men det var ju i alla fall ett snällt försök.

– Säg det till din mamma också. Hon ska ta hand om sina barn, det ska inte vara tvärtom.

Förresten, kom jag på nu, hur kunde hon veta att jag och Nora tog hand om henne? Hur kunde hon veta det? Då tänkte jag inte på det, men jag kan inte minnas att jag har sagt det till någon. Egentligen har jag inte sagt någonting alls. Inte ens vad som hade hänt med pappa. Det hade sjukhuspersonalen sagt till rektorn som hade vidareförmedlat informationen.

Skolavslutningen var inget vidare, som vanligt. Priser till de duktiga, julsånger, tal… Sen gick jag hem. Mamma låg på soffan och hade ögonen riktade på TV:n, så det såg ut som om hon gjorde någonting. Hon hade missat en sak bara. Att sätta på den. Jag suckade och gick in på mitt rum. Tre veckor, sen skulle jag kunna göra någonting igen. Jag la mig på sängen och stängde ögonen. Jag sov inte, men vad skulle jag annars göra liksom. Det var inte värt att göra någonting annat. Jul. Utan varken mamma eller pappa skulle det inte bli någonting. Jag tvivlade på att det skulle bli några julklappar alls.
Det var så tyst i villan att man kunde höra grannens julmusik in till oss. Avlägset, som om den kom från en värld som inte tillhörde mig. Är det ens lönt att finnas till, när man inte uppskattar att leva? Vad som än händer när man dör är bättre än att inte ha något att se fram emot, eller glädjas åt. En syster som super sig full varje helg medan hon tror att ingen fattar och en mamma som inte bryr sig om någonting. En mamma som kommer sluta som en blöt fläck på marken om hon fortsäter i samma stil som hon kört på i några månader nu. Nej det finns ingen anledning. Många säger att de som nästan dött och sen fått livet åter gått genom en tunnel som ledde till ett ljust ställe. Där hade det varit bra att vara för tillfället. Och gärna resten av evigheten också. Med pappa, en glad typ, med mormor och morfar, farmor och farfar, utan mamma, utan ansvaret för Nora och hemmet. Vad är det jag tänker, flög genom hjärnan en sekund. Sen tog de positiva argumenten över igen. Istället för om, och istället ta frågan hur. Kniv; halspulsådern eller hjärtat? Tabletter – långdraget, vi har inget starkt skit hemma. Hoppa från taket från något högt ställe? Omöjligt, alla skulle bara fråga, och det var inte heller säkert att man inte överlevde det. Finns det inget enklare?

Jag måste erkänna att jag hoppade riktigt högt när min mobil plötsligt började burra. Lika snabbt som det började slutade det. Sms, från Stella.

Ska du följa med Miranda Robin o mig o fixa julklappar?                        

Såhär i efterhand tror jag faktiskt att hon förstod att jag skulle börja tänka i dessa banorna. Men då tänkte jag; lönt? Nej. Men det var någonting att fördriva tiden med. Bättre än att ligga på sängen och fundera ut sin egen död. Man skulle kunna vänta med det ett litet tag. Tills livet blir en helt obotlig sjukdom.

Ja var o när?:)

Gallerian typ nu kom så fort du kan!

Okej

Så helt plötsligt var jag på väg till gallerian för att köpa julklappar till en familj som bara skulle titta på dem, lägga ner dem och sen låta dem samla damm. Men, det var ändå något som gjorde det hela roligt. Roligare än jag hade haft på länge. Det snöade förresten. Jag gick där helt upprymd av mina egna tankar och märkte att hela världen blev ljusare. Vita kristaller la sig på trottoaren och träden, singlade långsamt ner som en majestätisk matta för att fira att jag gått utanför huset hand i hand med något som kallades lycka. När jag kom fram hade snön lagt sig som en mantel med huva över ryggen och huvudet på mig, ljus och fräsch, raka motsatsen jämfört med hur jag varit sista halvåret. Robin och Miranda stod och väntade på mig några meter innanför dörren och innan jag hunnit komma fram till dem kom Stella dit med en påse i handen.

– Vad kul att du ville komma mannen! var det första Robin sa.

– Ja, du borde vara ute lite mer, du ser redan piggare ut, fortsatte Stella.

– Det var Stells idé. Hon tyckte du hade sett lite hängig ut på sista tiden, sa Miranda svävande och försökte låta oskyldig. Hon lyckades inte.

– Ge dig Mira… Du tycker det ju själv, sa Stella vänd mot mig, utan att skämmas och utan att få mig att skämmas. Bara gatt leende och rakt på sak. Jag fnyste fram något som skulle likna ett skratt och tittade ner på mina skor.

– Ska vi börja då? Jag behöver fortfarande något till brossan, han är jättesvår att skaffa saker till.

Brossan. Honom hade jag glömt. Jag har en bror. Var har han tagit vägen? Han har lämnat mig med mamma och Nora på halsen. Okej, men det fick inte förstöra eftermiddagen. Jag köpte ett halsband till Nora (Miranda var väldigt bra på att bestämma vad små tonåringar gillar) och en hårborste till mamma. Jag inbillade mig för ett ögonblick att hon skulle använda den och se lite mer vårdad ut nu när hon hade fått en så fin och bra. Och när jag ändå var igång köpte jag ljus, tändstickor, köttbullar, korv, ingen skinka eftersom ingen gillade det, sill, gröt, glitter och julgranskulor. Och på vägen hem stannade jag vid torget och köpte en knippe granris. Det snöade alltjämt, och skratten från eftermiddagen klingade fortfarande i huvudet på mig där jag gick i mörkret, överlastad med julsaker.
Och vi fick en ganska trevlig jul. Kanske inte som vi brukade, men granriset, glittret, ljusen… Det fick själva känslan dit. Och julmiddagen kunde ha varit godare, men det var bättre än inget. När jag hade kommit hem hade Nora blivit så uppiggad att hon hade tagit på sig att sticka och köpa julmust fast det inte var hennes tur att fixa maten. Mamma masade sig till och med upp ur sängen fram till bordet. Och hon log nästan till och med.

Juldagen blev som en repris av julafton, lika fin, eller om man ska använda lite finare ord och säga harmonifylld. Annandagen blev raka motsatsen. Mamma sa att hon skulle gå ut. Både jag och Nora blev jätteglada och trodde att hon äntligen börjat se livet från den ljusa sidan igen nu efter julen(det blev inget av mina egna självmordsplaner). Men så blev det inte. Hon hade gått för att träffa Alvin. Och kom inte tillbaka. Inte på en timme. Inte så länge det var ljust. När det hade blivit kväll för länge sen ringde hemtelefonen. Polisen. Alvin var tagen som misstänkt till mord. Mord på sin egen mamma.
Jag gick i min egen bubbla, såg varken ut eller in, och kände ingenting. En kropp som vandrade omkring, gjorde sina läxor, tröstade sin lillasyster. Ett skal som hade ett fungerande blodsystem och en fungerande hjärna. Ett skal för en människa där själen gett sig iväg för att hitta en bättre plats att befinna sig på.

– Nu lyssnar du på mig! Stella borrade in sin klarblåa blick i mina ögon och tvingade mig att se mer än bara det jag nödvändigt måste. Jag vet att du har det tufft, och jag vet att du inte tycker det är värt att leva livet, men du måste inse att det är det!

– Men Stella…

– Nej, lyssna! Det här är viktigt. Försök att hitta ljuset i ditt liv. Det finns där, men du kommer inte hitta det om du inte letar. Om du fortsätter såhär och inte gör någonting åt situationen kommer du att sluta fungera. På ett eller annat sätt.

Jag muttrade något till svar.

– Snälla…

Att jag inte märkte det på en gång är ett mirakel. Stella såg så olycklig ut, som en liten dränkt kattunge, att man bara ville krama om henne och berätta för henne att allt skulle bli bra igen. Eller också var hon bara väldigt duktig på teater, för det var ju precis det hon ville. Att jag skulle säga att allt skulle bli bra igen. Hur som helst tänkte jag inte på det då, så jag tog den lilla dränkta kattungen i famnen och sa att hon inte skulle oroa sig för att jag skulle sluta fungera. Med ens sträckte hon på sig, klappade mig på ryggen, sa ”va bra” och gick iväg till matten.
Det hade blivit vår utomhus. Tydligen. Solen sken. Knopparna på träden höll precis på att slå ut. Gräset var grönt igen. Fåglarna sjöng. Plötsligt var hela världen mycket vackrare. Var jag kär? Kanske. Jag visste det inte då, och jag vet fortfarande inte. Man kan visserligen inte vara kär i sin kompis. Det är omöjligt. Eller? Man ska älska sina vänner, men inte vara kär i dem. Men spelade det någon roll egentligen? Nej, inte så mycket. Jag var glad över att se henne, och hon tyckte tydligen om att träffa mig också. Inte mer. Jag var glad över att träffa Miranda igen också. Och Robin. Plötsligt kunde jag prata med dem igen. Jag svarade på frågor på lektionerna igen, självmant. Livet var värt att leva.

En vecka senare hade jag utvecklingssamtal med min mentor och faster Märta.

– Ja vi märkte att du hade det lite jobbigt ett tag var det första hon sa.

No shit, säger du det.

– Jo, det hade jag.

– Men nu lagom till påsk tycker jag att du har kommit igång igen.

Stellas förtjänst.

– Ja.

– Jag tror inte att du hade nått målen om du hade fortsatt i den stilen. Du kan en massa, det vet jag, men visade det inte. Det är bra att du har börjat göra det nu.

Jaså. Det menar du inte.

– Ja det förstår jag.

– Så om du nu ger allt den sista biten av terminen riskerar du inte dina betyg, sa hon och gav mig en liten nick.

– Ja, jag ska göra mitt bästa.

– Han var så glad när han kom hem en dag, som om han var en helt annan människa. Sen dess har han alltid varit så positiv. Pratat och allt möjligt, sa Märta och tyckte att det var precis vad mina lärare borde höra. Som om han hittat sig själv igen, tillade hon med en nick och ett självbelåtet leende.

– Ja det håller jag med om. Det var en väldigt märkbar förändring. Får man fråga vad som hände?

– Fråga kan du väl, svarade jag med glimten i ögat.

– Och…?

– En stjärna korsade min väg och lyste upp den åt mig.

– Så poetiskt. Det verkade nästan som om någonting sånt verkligen har hänt.

Du skulle bara veta hur mycket som var sanning i detta tänkte jag. Någon diktare kommer jag aldrig att bli, jag är mer den som håller mig till fakta.

 

Vi fortsatte att diskutera hur jag skulle göra för att komma ikapp, men det vi kom fram till hela tiden var att jag skulle skriva bra på proven och visa mina kunskaper på lektionerna. Eftersom jag inte missat något vi lärt oss var det inte så mycket att prata om. Och för att sitta ut tiden överöste båda två mig med beröm. De sa saker som ”Det är så bra att du har tagit ett steg framåt, jag var lite nästan orolig ett tag.” eller ”Du skulle bara veta hur glad Majvor var efter den där mattelektionen då du började prata igen, hon satt hela kafferasten och pratade gott om dig” eller liknande. När vi gick där ifrån väntade Robin på mig utanför, och jag lämnade min faster på skolan och gick iväg med honom.

 

Den veckan var den bästa i hela mitt liv, helt ärligt. Alla var så… snälla… mot mig. Alla brydde sig, skrattade, var så glada. Och jag var också lika glad. En död mamma, en död pappa, en storebror som satt i fängelse och en lillasyster som skär sig. Jag borde egentligen inte vara så lycklig som jag var. Men det var nog det att det inte var jag som hade ansvaret för allt längre, och att Märta fungerade som en riktig mamma som tog hand om Nora och städning och hela köret. Solen lyste ute och det var knappt ett moln på himlen. Fåglarna sjöng och gräset höll på att bli grönt. Stella måste kunna trolla. För det var hennes förtjänst, fullt ut. Tack Stella. Tack så många gånger jag kan säga det och lite fler.
Det var med den känslan jag ville dö. Eller, jag ville inte dö, men om det nu var tvunget skulle det vara med den känslan. Jag hade varit ute med klassen en kväll och var på väg hem genom parken. Jag var väldigt trött och bara längtade efter att gå och lägga mig när någon kallade på mig. Jag tittade lite åt sidorna och upptäckte att Alvin stod kanske femtio meter ifrån mig. Ett tre år äldre än mig muskelberg.
– Varför lät du honom dö? hans röst var mörk och skrovlig, som om han inte använt den på ett tag.

– Pappa? frågade jag och försökte skaka bort tröttheten.

– Nej tomten. Vem fan tror du? Varför lät du det hända? Du skulle handlat tidigare.

– Borde det inte vara mamma som skulle göra någonting, försökte jag försvara mig med. Dumt nog.

– Hon var dum i huvudet, du vet att hon inte kunde ingripa i nödsituationer.

– Varför mördade du henne då? det var rätt knapp. Han muttrade någonting och tittade ner i marken. Sen sa han:

– Hon behövde inte leva. Hon var redan halvdöd, jag gjorde henne bara en tjänst, svarade han sen och jag började må illa vid tanken på att det verkligen var min bror jag pratade med. När jag försökte svara fick jag inte fram ett ljud. Jag försökte gå där ifrån, men kunde inte röra mig.

– VARFÖR LÄT DU DET HÄNDA? han slungade orden i ansiktet på mig, men jag kunde inte svara, någonting hade proppat igen i halsen på mig. DU ÄR FAN LIKA MYCKET MÖRDARE SOM JAG ÄR! Men sitter du inne för det? NEJ DET GÖR DU INTE, du går omkring som en helt vanlig människa och har till och med rätten att ha det bra! Det är så jävla orättvist din ryggradslösa djävel!! Och hur fan kan man vara så dum att man låter sin egen pappa dö, och sen låta mig veta det genom sjukhuset? Du sa ingenting själv! Din ynkrygg! PATETISKA IDIOT! FÖRSTÅR DU INTE HUR JAG…
Plötsligt tystnade han. Som om han inte visste vad han skulle säga. Den totala kroppslåsningen lossnade och jag snurrade runt på stället och sprang åt rakt motsatt håll. Men de tre åren hade gjort honom både starkare och längre än mig och han var snabbt ikapp mig. Han höll mig fast och försökte vrida mitt ansikte mot hans, men jag slingrade mig som en orm, sparkade, slogs, försökte komma loss, men han höll mig fast. När jag sparkade honom i magen tog han stryptag runt halsen. Jag hade varit andfådd redan, men när jag inte fick luft längre fick jag panik. Armar och ben sprattlade och slogs men kom inte loss, hela jag ryckte i alla möjliga rörelser. Alvin svor och skrek åt mig, samma ord som innan. Varför lät du det hända. Varför sa du ingenting till mig. Du är lika mycket mördare som jag är. Så fick jag in en fullträff, av mer tur än skicklighet, men ändå. Mitt mellan benen med knäet. Han släppte min hals och jag sprang. Sprang för livet. För varje steg jag tog hördes hans röst mindre och mindre. Jag andades, och var mycket nära på att kunna springa runt en hörna och bli av med honom.
Det var då, med känslan av att känna sig säker igen som jag kände en sådan smärta i ryggen att jag inte kunde ta ett steg till. Jag sjönk ihop och kände hur varenda muskel i ryggen skars sönder. Tröjan blev blöt. Jag kunde inte se ordentligt, som om hjärnan bara kunde fokusera på att säga akut smärta. Alvins andetag hördes igen. Rosslande, någonstans under smärtan trängde sig ljudet ner. Det kalla vassa drogs ut ur ryggen. Mitt huvud föll bakåt och jag tittade rakt upp i stjärnhimlen. Kniven borrades ner i höger lår. Jag skrek rakt ut i nattluften. Månen sken ner på oss. Ljudet av sirener blandades med mitt skrik. Kniven drogs ut. Mitt skrik tystnade, men sirenljudet blev starkare. Stjärnorna lyste starkt. Ett ljud av skrikande bromsar. Stjärnorna lyste både starkt och klart. Bländade mig. Alvin skrek någonting, det lät som om han slog till någon. Sen kände jag kniven mot halsen. En halv sekund senare i halsen. Någon skrek gällt. Metall klingade mot gatstenen. Alvin drogs bort. Någon tryckte något mot snittet över halspulsådern. En sval hand letade sig in i min.
– Det ordnar sig. Ambulansen kommer snart. Din bror har blivit tagen av polisen igen.
Det är ett under att jag hörde det. Men Stella var inte någon vanlig människa. Jag höll ögonen på stjärnorna. De verkade komma närmare. Hennes röst letade sig ner till mitt undermedvetna. Klar, vacker. Precis som stjärnorna på natthimlen.
– Du klarar dig, snälla, försök stanna Ludvig. Hur det än går, jag lovar att jag ska hjälpa dig. Hur det än går.

Jag hörde det inte med öronen. Orden hon sagt kom från stjärnorna. Togs upp av ögonen och omvandlades till ljud. Jag blev lugn av det. Kunde avsluta livet med värdighet. Ibland råkar en stjärna trilla ner på jorden. En som sprider ljus åt stackare som är vilsna i mörkret. En sån stjärna hade jag lyckan att träffa. Hon var en stjärna som lyste upp tunneln. Jag tror inte att just den stjärnan hade råkat trilla ner. Jag tror det var precis vad hon hade velat. Lysa upp ljuset för mig. Både levande och död. Stjärnorna kom närmre, rösten försvann. Såren läkte. Stjärnorna bildade väggar, tak och golv, och en öppning av mörk nattluft framåt. I min hand höll jag en miniatyrstjärna. Som lyste starkare än alla andra tillsammans. Längst bort öppnade sig någonting. Det syntes en äng, blå himmel, träd, hav… Pappa kom gående mot mig, mamma lite bakom. Båda log. Var så vackra. Stjärnan lyste upp tunneln. Gjorde det lättare att hitta rätt. Tack Stella.

…

Det har varit lite såligt med just spökisar på ett tag, men en ny, och bättre, är på g (:

Spökfakta:

Jag kan säga att spöken inte är genomskinliga. Spöken ser precis ut som vanliga människor. Inte ovanligt vackra eller så som folk säger att vampyrer är. Spöken är inte genomskinliga eller läskiga. På dagen, eller på utsidan. Men spöken syns inte på bild. Oftast. Spöken syns inte heller i speglar. Spöken går inte att krama, för då blir de avslöjade. Spöken känns inte mänskliga. De är inte ovanligt kalla, men de känns inte mänskliga. De känns…, Äh jag vet inte. Inte som människor. Spöken kan gå genom dörrar. Och väggar. Och genom marken. Och genom atmosfären ut i rymden. Spöken andas inte. De bara låssas när de är i närheten av människor. Och om ljuset från ett levande, flammande ljus skiner på den, blir de avslöjade. Exakt där ljuset skiner blir de genomskinliga, och skelettet visas. Som ett vitt sken. Man ser tydligt att det inte är ett vanligt skelett som på en röntgen bild. För det lyser. Det gör inte mänskliga skelett. Och om ljuset skulle skina på ögonen (från en speciell vinkel) skulle kan man se ögonen som suttit i ögonhålorna innan svagt, svagt, som ett litet sken.

(!)

Brev 2 + svar

Hej!

Tänker inte fortsätta om hur man hälsar. Det går så bra med hej har jag kommit på. Jag har ganska mycket läxor, proven har redan börjat droppa in… Men jag tänkte, att eftersom att du fyller år idag. Så kanske du tycker att det är lite kul med en hälsning. Grattis på födelsedagen. Och hälsa din mamma också. Det är lite kul att ni har (hade?) samma födelsedag. Skulle inte hon fylla hundra idag? Grattis! Och jag saknar dig. Så otroligt mycket! Jävla flygplan… Måste gå och plugga SO nu. Alltså den läraren är helt jävla dum i huvudet. Tror hon att vi kan lära oss något genom att råplugga genom att läsa i en bok och lära oss det utantill? Det går inte! Inte ens jag som brukar ha lätt för det! Jaja, strunt samma, jag måste verkligen plugga nu… På en fredag, jag vet, men vi ska åka skidor i helgen och fram till torsdag. Det ska bli superhärligt. Medelhavet blev inte av… Lika bra det, det är roligare att åka skidor. Synd bara att vi kommer hem dagen innan provet… Men nu måste jag verkligen gå. Så många kramar du kan få vill jag skicka till dig. Jag saknar dig. Jag älskar dig. Något så otroligt mycket.

 

 

Min kära lilla Mirella.

Liten är du inte längre, men som mormor kommer jag tycka att du är liten och ung så länge jag vet om dig. Vilket jag med glädje kommer att göra i evighet. Det känns lite fånigt att skriva, när man vet att du inte kommer att kunna läsa det förrän du kommer hit själv. Dina brev kommer inte fram, men jag vet ändå vad du skriver. Bli inte rädd eller så, men jag ser dig alltid. Alltid. Tack för grattiset, mamma hälsar också. Hon tycker att du verkar vara precis som mig när jag var tonåring, men jag minns det knappt. Jo du, för hundra år sen föddes hon. Har du tänkt på hur mycket som inte hade hänt då?  Världskrigen hade aldrig existerat. Världskrig? Nädå, krig finns, men inte över hela världen skulle man säga om någon frågade. Titanic hade inte sjunkit än, men fanns fortfarande vid denna tidpunkt för 100 år sen. Man visste inte att du skulle komma. Inte mig heller. Sen för 200 år sen då. Då hade man väl inte ens kommit på hjulet? Nä jag skojar bara med dig. Men det var då så många människor slutade att vara lantisar och började vara stadsbor i stället. Själv kan jag tycka att det är mycket bättre på nästan alla sätt att bo på landet, men vad gör man om man har fått ett bra jobb på en fabrik? Eller bra och bra. Så bra var det kanske inte. Barnarbete? Oo ja. Här finns många vuxna, som dog som barn i fabrikerna under 1800-talet. För 1000 år sen. Då fanns det inte många städer. Stockholm fanns inte! Fast du kanske visste det redan. Tjejer kan ha byxor på sig nu, det tyckte till och med jag var konstigt när det kom.

Mirella, jag har det bättre än den människa som har det bäst på hela jorden, och jag är lyckligare än den lyckligaste människan i hela världen. Jag förstår att du saknar mig, men jag är med dig vart du än går. Du kan inte se mig och du kan inte prata med mig, men jag är ändå där. Jag älskar dig så mycket, men jag kan inte säga att jag saknar dig. Jag kan ju inte sakna dig när jag är med dig. Jag älskar dig, det passar bra att avsluta med det. Jag älskar dig. 

Ett brev.

Hej.

Eller säger man verkligen hej? Det känns liksom väldigt uråldrigt och tråkigt. Tja? Hejsan? Hallå?  Hellu? Haj? Haj är ett djur. Stort. Som jag är rädd för. Skit samma, du skulle än då inte bry dig.  Valar är visserligen ännu större, men för den delen också ofarliga, och man kan väl inte säga ”Val” när man hälsar istället för ”Haj” som skåningar kan. Skit samma, det är bara ett sidospår. Hur har du det, där på andra sidan jorden (både bokstavligt och känslomässigt).  När hade du tänkt komma hem. Skojja inte med att du vill stanna där. Jag vill att du ska komma hem. Jag vill det faktiskt. Jag saknar dig. Kom hem. Det är så tomt på bussen när du inte kommer.  Haj sa min lillebror en gång till nån. Hon svarade Haj, stor fisk. Det är som ett talspråk i familjen nu. Haj!   Stor fisk! Skit samma. Vi har börjat prata om att resa ner till någonstans i närheten av medelhavet. Det kanske inte är lika skönt som att resa dit du är, men det är alltid något. Jag saknar dig så otroligt mycket. För mig kan det kännas som om det gör ont i närheten av hjärtat. Som ett tryck liksom. Men det är bara om mig. Skit samma.  Du har väl inte ont någonstans? Ibland när det känns som värst i mig kan jag tänka ”Lyckliga dom som inte har ont någonstans”. Har du kommit på vad universum är ännu? Jag har inte. Någon sa till mig, att eftersom att rymden består av vakuum, som du vet är ingenting, består ju rymden av ingenting. Och hur långt kan rymden sträcka sig, och hur långt kan ingenting sträcka sig? Här sitter jag och skriver om ingenting. Men jag skriver ju ändå om någonting. Om du ens lyckas förstå vad jag babblar om är jag förvånad…  Kom hem. Du måste. Du missar så mycket roligt. Jag missar så mycket roligt. Men det är om mig. Skit samma.  Älskad och saknad. Finns Gud? Finns det flera gudar? Finns det ett paradis och finns det ett helvette? Vart kommer man efter döden? Äh, skit samma. Jag älskar dig fortfarande, och kommer förmodligen alltid att göra det. Andra sidan jorden, vad blir det? Australien? Nya Zeeland? Någonstans ute i rymden? I paradiset? Helvettet? Någon annanstans? Landet Ingenstans? Nangiala?  Stavas det verkligen så? Förmodligen inte.  Jag har kommit fram till att flygplan är farliga för både individen och samhället. Mina lärare skulle bli stolta över att jag använder sånna ord. Skit samma, du skulle ändå inte bry dig. För samhället: Utsläppen, det förgiftar jorden. Då är det ju farligt för jorden också. För individen: FÖR ATT FLYGPLANEN KAN KRACHLANDA PÅ VÄG HEM FRÅN NYA ZEELAND OCH ALLA SOM SITTER DÄR DÖR PÅ GRUND AV TYRCKSKADOR, KROSSADE KRANIUM, BLODFÖRLUST, SYREBRIST OCH ANNAT SKIT SOM MAN KAN FÅ NÄR MAN KRACHLANDAR MED ETT FLYGPLAN!!!!!!!!

Jag kommer att bojkotta flygplan i resten av mitt liv. Jag kommer aldrig någonsin förlåta att ett flygplan kan ta livet av så många människor. Så många älskade. Ett flygplan tar några liv och förstör ytterligare flera andras liv, för att de saknar de som redan har dött på grund av det där jävla flygplanet som kraschlandar. Jag saknar dig. Och jag kommer aldrig att följa dina spår som reseledare heller.  Kom hem, jag saknar dig så. Och snälla, om du får mitt brev, ge mig ett svar, eller i alla fall ett tecken på att du har hört mig. JAG SAKNAR DIG SÅ OTROLIGT MYCKET ATT DET INTE ÄR SANT! KOM HEM! Annars kommer jag och hämtar dig. Men det kan jag inte. SÅ KOM HEM FÖR HELVETTE! KOM HEM! KOM TILLBAKA!  OCH SÄG TILL DEN DÄR KÄVLA GUDEN ATT INGA FLER FLYGPLAN SKA KRACHLANDA! Om du har sån sorts kontakt med honom. Eller henne, vad vet vi människor om det? Är du en ängel nu? Ett blink i stjärnorna? Det låter fint i alla fall. Går det bra om jag säger det? En ängel som blinkar stjärnorna, så det håller gnistan uppe i dom som har tappat hoppet och livsglädjen. Jag älskar dig. Snälla kom hem igen. Men jag vet att du inte kan.  Snälla, älskade, fina mormor.

Hejdå. Eller hejsvejs? Farväl? Nä, sånt säger man på begravningar…

Jag älskar dig. Det räcker.

Tänk på vad du drömmer om, drömmen kan slå om till en mardröm

Elvira drömmer:
Hon var sju år. Hon berättade stolt för farmor att hon hade börjat rida. Farmor berättade om en häst som kallades bäckahästen. En vacker häst som lockar ut barn i vatten för att dränka dem. När den ska dränka dem har hästen inte vackra, svarta ögon, utan röda, hemska.

Mitt i sommaren efter sju års väntan blev Elviras dröm verklig. Hon skulle få en egen häst. Stallet på gården stod och väntade med halm i boxen och ett inhyrt russ som sällskap. Det var bara att åka och hitta drömhästen.
- Att det ska va´ så svårt att hitta en tillräkligt bra häst, sa Elviras pappa på sin skånska dialekt när de åkte för att titta på den sjätte hästen.
- Men det måste ju vara en som jag gillar och vill ta hand om i flera år, svarade Elvira. Kommer du ihåg den där stora fuxen som var så mager och nästan bet av mig handen när jag sadlade.
- Ja, den kunde du inte ha ju. Och förresten slår jag vad om att den inte var en ponny och att den inte kunde hoppa högre än 60 cm. Det var ju knappt så den hoppade över det lilla krysset när du red, svarade pappa.
- Hoppas denna är bra i alla fall, sa Elvira. Den såg jättefin ut på bilden.
Fotot hade inte ljugit. Hästen var fantastisk. En absolut maxad D-ponny, bländande vit och lång, luftig man och svans. Men Elvira föll för ögonen. De var kolsvarta med en alldeles speciell glimt.
- Ja, detta e Maniqe, sa ägaren utan entusiasm, som såg inte ut att vara van vid hästar. De´ e min dotter som rått om han innan, men hon skulle bara ha en krake för att hons kompis fick en. Och så vill han bara plaska ut i vattnet när hon rider förbi sjön. En gång när hon red försva… stannade hon hos en kompis och Maniqe sprang hem, så nu säljer jag han billigt. Men han är riktigt bra. Han har massor med priser i både hoppning och dressyr.
Ägaren pladdrade på i säkert tre kvart innan det blev dags för Elvira att provrida. Maniqe gick som en dröm, speciellt när de hoppade. Efter en timmes ridning sa hon till sin pappa:
- Den här hästen måste jag ha.
- Ja, då säger vi väl det. Kan vi hämta honom i morgon? frågade pappa ägaren.
- Ju fortare desto bättre, han drar bara en massa pengar. Inte för att det är ett problem precis, hehe. Ni får med er alla hans saker.
Elvira spärrade upp ögonen. Alla Maniqes saker var säkert värda miljoner!
Hemma var Maniqe lika underbar. Efter ett halvår hade Elvira fullt av rosetter på boxdörren. De flesta var blågula. På julaftonskvällen gick hon genom snön ut till stallet. Hon tänkte rida barbacka i den nyplogade paddocken. Egentligen behövde den inte plogas, snön var bara ca 5 cm tjock, men det gick ju bättre att rida utan någon snö alls. Hon ryktade, satte på det mörkgröna täcket som det stod Maniqe på och tränsade. När hon kom ut föll snön mjukt och fullmånen sken upp i mörkret. Precis innan Elvira kravlat sig upp på Maniqe tyckte hon att hon såg rött istället för svart i de vackra ögonen på honom.
”Äh, det här är ju löjligt”, tänkte Elvira efter tio minuters dressyr, som visserligen var alldeles underbart, men ändå… ”Julafton är den roligaste dagen på hela året. Varför inte göra det ännu roligare och rida ut?”
Hon styrde ut genom grinden och tog stigen år sjön. Pannlampan hade hon glömt, men månen lyste upp i skogen där hon red.

Elvira travade runt halva sjön och njöt av att känna Maniqes värme i benen och bara följa med i hans mjuka trav. Snön knarrade trevligt för varje gång han satte ner en hov i marken. Hon flätade in händerna i Maniqes man. Efter ett tag fattade Elvira galopp. Öronen åkte fram på Maniqe och han flög iväg. Han smygökade lite, men Elvira lät honom hållas. Plötsligt hoppade en hjort fram ur skogen. Den kom så plötsligt att Maniqe stegrade och sen satte av i fullt sken. Elvira lyckades hålla sig kvar ganska länge. Ända tills en tjock gren slog till henne i pannan precis under hjälmen när Maniqe rusade förbi den. Allt blev dimmigt, sen svart…

Elvira drömmer:
Hon var sju år. Hon berättade stolt för farmor att hon hade börjat rida. Farmor berättade om en häst som kallades bäckahästen. En vacker häst som lockar ut barn i vatten för att dränka dem. När den ska dränka dem har hästen inte vackra, svarta ögon, utan röda, hemska.

- Iiiiiiiiihhhhheeeeeehhhhhiiiii!!!! Maniqes höga gnäggning fick Elvira att komma till medvetande igen.

Först trodde hon att det hade stannat i en stor glänta, men sen märkte hon att de var ute på sjön. Maniqe skrapade med hoven på isen. Förbluffande snabbt blev det ett hål där. Hon gled ner från Maniqes rygg och tittade på hålet som nu var så stort så det skulle vara lätt att ramla ner i det om man inte såg det, vilket var svårt att göra nu i mörkret. Maniqe buffade henne i ryggen. En bedövande smärta steg upp i huvudet på henne, allra mest där grenen hade träffat henne. En buff i ryggen till. Elvira föll ner på knä med händerna hårt om huvudet. Maniqe puffade henne lite lättare i ryggen. Hon var nära på att trilla ner i hålet om hon inte hade tagit emot med handen i sista sekunden. En stor puff i ryggen.

Kyla, smärta, hon var säker på att allt hennes blod i kroppen hade frusit till is. Elvira såg Maniqe genom isen och fullmånen lyste över honom. Han ögon sken röda. En kall våg under isen fick allt att svartna. Bäckahästen gnäggade högt och ljudligt. I triumf. Människorna är inte så kloka som de skröt om. Hästarna slår dem med god marginal.

Kärleksnovell till svenskan

Kärleken är som Gud enligt kristna, flera olika former, men samtidigt en och samma samtidigt

En lång jävla evighet. I en evighet som för tillfället har varat i 10 minuter har de försökt rädda hennes liv som hänger på en tunn, tunn tråd. Men en evighet egentligen. Är det inte samma sak som ett oändligt ögonblick? Jag sitter precis utanför operationssalen och bara väntar på att de ska komma ut, skaka på huvudet och säga att de var för sent ute, att det inte finns någon räddning kvar. Hennes föräldrar har inte hunnit komma hit än, men de kommer säkert inom 5 minuter. Då har evigheten varat i en kvart, men jag har hunnit bli minst hundra år äldre. Sekundvisaren på klockan tickar svagt, men det lilla ljudet fyller hela mitt huvud. Tick… Tick… Tick… Tick… Fyra långa sekunder bakom mig. Låt mig få veta hur det går i alla fall! Låt mig få veta vad de säger, vad de gör… Men det får jag så klart inte. Allt jag vet är att när vi hade som roligast där på bryggan vid stranden kommer det en kille med en surfingbräda som knuffar ner henne i vattnet. Med huvudet först. Till en stenig botten ca två meter ner.  Att vattnet färgades rött och att någon ringde ambulans. Sen kommer jag inte ihåg mer, jag tror att jag svimmade. Varför svimmar man när man verkligen inte får svimma? Men jag vaknade upp så fort jag nuddade vid brädorna på bryggan och följde med i ambulansen. Jag kunde inte titta på henne, jag mådde illa redan av att föreställa mig hur det såg ut. Ett stort blodigt sår och dyblött ljusbrunt hår. Egentligen guldfärgat, men eftersom hon var blöt var det nog ljusbrunt i stället. Jag tittade inte vad de gjorde med henne, bara kämpade för att inte skrika rakt ut. Inuit mig kändes det som ett stort, svart hål.

Och nu när jag sitter här, några meter från dörren in till operationssalen, är det både sorg och smärta jag känner. Och den där känslan av att inte veta. Den är den hemskaste av alla känslor, som alla som har varit nära att mista någon har känt. Jag stirrar på en liten fläck på väggen framför mig. Den ser ut som om någon har sparkat där. En smutsig rund fläck på väggen, som är så pedantiskt vit annars. Det är tomt i korridoren. Inte en apparat, inte en stol, inte en levande själ. Längst bort, precis vid en glasdörr finns ett fönster. Det är ganska stort, nästan en meter högt tror jag. Genom det strilar ljusa solstrålar in som om ingenting hade hänt. Det är ett alldeles för fint väder för denna situationen. Men egentligen hade ingenting hänt om det inte hade varit för solen. Jävla sol. Tvinga ut oss på bryggan så en av oss nära på do… Kan jag tänka det utan att dö själv? Dog. Jag klarade det. Förresten vet jag ju inte om hon har dött än. Det är inte säkert. I så fall skulle de komma ut och säga det till mig, för de skulle väl inte kunna vänta med det. Eller kan de det? Man vet aldrig med läkare. Maskinen tutar rytmiskt och klockan tickar en sekund i timmen.

 Om en liten oändlighet är väl hennes föräldrar här. Då kommer de att fråga ut mig om vad som har hänt, hur det är med henne nu, vad som kommer hända. Jag vet inte. Det är det som är så hemskt. Att jag inte vet. Om jag hade vetat hade jag sluppit sitta här och vara så orolig som jag är nu. Det är som om oroligheten har gnagt sig fast i min mage och inte kommer att släppa förrän jag vet. Jag kan egentligen inte tänka klart, det går bara runt, runt i huvudet med samma tankar om och om igen. Jag har till och med testat att be till Gud om att hon ska klara sig. I vanliga fall tror jag inte på Gud, men nu måste jag helt enkelt försöka med allt jag kan. Jag kan inte operera eller något sådant, men jag kan be, hoppas och bara härda ut. Och jag hoppas att det hjälper.

Just som jag sitter här och tänker kommer det någon gående. Två killar i 16-årsåldern med badbyxor och t-shirts. Och en sjuksköterska såklart. Den ena är blöt i håret, den andra är torr. Bara av en sådan sak blir jag förvånad. I vanliga fall skulle jag aldrig lägga märke till hur de hade håret, men det är väl ett bevis på att allt inte är riktigt som det ska i mitt huvud.

-          Bella? frågar den som är torr i håret.

 Jag vet inte vad jag ska svara, jag bara stirrar på honom. Det är samma kille som knuffade ner henne i vattnet. Någonting knäpper till i hjärnan. Det är hans fel att hennes liv inte längre kommer finnas om 10 minuter (kanske), det är hans fel om någonting händer med henne, det är hans fel att vi är här och inte på stranden och badar. Jag flyger upp på fötter och tänker inte på annat än att förstöra så mycket jag kan av honom. Han ser helt skräckslagen ut, som om jag hade förvandlats till ett lejon som håller på att äta upp honom. Jag river honom med naglarna, jag biter i armarna, så hårt jag kan, jag slår och slår i ansiktet, kroppen, armarna, benen, överallt och det enda som snurrar i huvudet är att förstöra honom, en gång för alla, precis som han har förstört henne. Först gör han inget motstånd, sen tar han helt enkelt bara ett fast grepp om mina handleder och för bort dem från sig.

-          Jag ville inte skada någon, det måste du förstå, säger han.

Om någon nu tror att jag blev störtkär kan jag säga att det inte stämmer ett dugg. Jag blev bara äcklad. Jag stirrade på honom och hoppades att han skulle släppa mina handleder så jag kunde springa där ifrån, om inte de nu skulle flytta på sig, men han bara stod och stirrade tillbaka. Tillslut fick sjuksköterska rycka in och säga till honom att släppa. Jag tror att någonting blev fel i hans huvud också, så orörlig som han var. Men jag skulle nog också bli knäpp om jag nära på hade mördat någon.  De försöker tillsammans få mig att förstå att han inte menade något ont, att det skulle kunna hända vem som helst, men jag kan inte lyssna. Jag bara står och tittar, deras munnar maler på, men jag får inte orden att hänga ihop. Ett ”förlåt” här och ett ”det var inte meningen” där. När de har fått mig att säga ”det är okej” går de därifrån och killarna ser ut att se väldigt lättade ut. Förmodligen ska de prata med hennes föräldrar också, men om jag har sagt okej kommer väl de också att göra det. Det skulle inte förvåna mig om han och hans äckliga kompis går tillbaka till stranden igen nu. Jag sjunker ihop bredvid dörren till operationssalen igen och återgår till att uppslukas av evigheten och klockans sekundvisare som tickar en sekund i timmen. Apparaten tutar rytmiskt. Det luktar sjukhus. Solen skiner fortfarande. Plötsligt upptäcker jag att fönstret är öppet. Att jag inte har märkt det innan. Bara en liten springa, men det är ändå öppet. Jag reser mig och går dit. Under fönstret, fyra våningar ner, finns det en massa sten. En damm med en massa sten runt. Och runt om stenarna finns det grönt välklippt gräs. Egentligen är det ganska fint, men det får mig bara att tänka på en sak. Vatten med en stenig botten kommer bara få mig att tänka på en sak i resten av mitt liv. Jag mår illa av bara tanken och går och sätter mig på min vanliga plats med ansiktet gömt i händerna.

Aldrig förr har jag tänkt på vänskap som en sorts kärlek. Det är först nu som jag förstår att det verkligen är en stark kärlek mellan vänner. Inte alls samma sorts kärlek som mellan ett par, och inte heller samma kärlek som i en familj. Det är en helt annan kärlek, men ändå lika stark. Om man blir sviken av en vän blir man så otroligt lessen. Ännu värre om vännen skulle försvinna för gott. Flytta till ett helt annat land, Australien kanske, eller… Ja du fattar. Inte förrän då kommer tårarna. Först bara en i taget, sen fler och fler, tills det rinner som floder. Jag sitter där i korridoren och gråter så jag skakar. Att det ekar i hela den tomma korridoren bryr jag mig inte om, hur konstigt är det egentligen att gråta på ett sjukhus?

Evigheten har varat i en kvart. Då öppnas dörren längst bort i korridoren och hennes föräldrar kommer in. Hennes pappa ser ut som en mosig tomat i ansiktet (det är jag säker på att jag också gör) men hennes mamma är likblek. När jag öppnar munnen för att börja förklara får jag en bamsekram av hennes mamma som mumlar i mitt hår att jag inte behöver förklara, att de redan har fått veta allt. När jag hör det börjar jag gråta ännu mer. Det bara strömmar ut och jag skakar och snyftar som jag aldrig har gjort i hela mitt liv. Efter ännu en oändlighet slutar jag och hennes mamma släpper mig. Sekunderna tickar långsamt fram.

Vi sitter stilla och tysta. Hennes pappa går och köper en dricka åt oss var, men ingen av oss dricker något ur sin flaska. Så öppnas dörren till operationssalen, efter en så lång tid att jag är förvånad av att jorden inte har gått under än. En blek läkare ber hennes föräldrar att följa med honom och säger till mig att någon annan ska prata med mig. En annan läkare kommer ut genom dörren sätter sig på huk framför mig. Hon har ögon som ser ut som en ekorres och de är så allvarliga att jag hinner bli riktigt rädd innan hon öppnar munnen. Sen stänger hon den igen och skakar på huvudet.

-          Jag är så lessen. Men…

Mer hör jag inte. Det svartnar för mina ögon, blodet susar i öronen. Jag stirrar på fläcken på väggen. Det sjunker in i huvudet, det som jag fruktat i en halvtimme nu. Jag kastar en blick på hennes ansikte, det är blekt, några svettdroppar sitter i lockarna som har slingrat sig ur den strama hästsvansen. Munnen öppnas och stängs, läpparna och munnen formas till ord, hon försöker le emellan åt, och hennes ansikte försöker se glatt ut. Jag förstår inte vem hon försöker lura, men hennes första ord sa allt. Det gör inget att jag inte längre hör vad hon säger för blodet som susar i öronen. Jag tar blicken från hennes ansikte och den fastnar på fönstret. Det står öppet. Det är fyra våningar upp.  Nedanför – vassa stenar. I hollywoodfilmer ser man hur den lämnade tar sitt liv av brustet hjärta, men det är så overkligt för alla. Men inte för mig. Jag vet hur hjältinnan känner sig när hjälten har lämnat henne. Visserligen har hjälten inte gjort det frivilligt i detta fallet, men hjältinnan är fortfarande lämnad. Jag måste bort från läkaren. Och som om hon har läst mina tankar ger hon mig en liten nick och ett litet leende och så går hon iväg. Kvar står jag. Det rytmiska tutandet har slutat att tuta. Man hör inte ett dugg. Klockan har nog stannat.

När dörren har smällt igen bakom henne reser jag mig upp. Med steg som ekar genom hela korridoren går jag fram till fönstret. Jag tittar ut. Bredvid mig finns det en väg ut, dörren. Framför mig en annan. Fönstret glider upp utan ett ljud när jag har satt handen på glasrutan. Jag vänder på huvudet i alla riktningar för att konstatera att det inte finns några övervakningskameror i korridoren. Solljuset lyser på mig. Hjärtat värker och mitt huvud kommer att sprängas om jag inte gör något. Död av kärlek. Inte kärlek som ett par eller som i en familj. En helt annan kärlek. Vänskapens kärlek. Jag sätter ena knäet på fönsterbrädan. Det hugger till i hjärtat när jag plötsligt ser henne framför mig. På havsbottnen, med rött vatten över sig. Andra knäet upp på fönsterbrädan. Håret sköljer över henne som sjögräs. Jag rätar på mig, blundar. Hennes ögon blickar mot mig, blåa som himlen.  Jag susar genom luften.

Dunsen är fruktansvärd. Hur dum får man bli? Försöka ta självmord på ett sjukhus, jag måste verkligen vara dum i huvudet. Ryggen bränner, ögonen går inte att öppna. Blodsmak i munnen. Svart, allt är svart. Det är inte så det ska kännas att dö. Man ska komma till ett ljust och härligt ställe där det inte finns några bekymmer. Men smärtan tar över huvudet, inga fler tankar kommer upp.

-          Hon kommer inte att klara sig, jag är lessen… Jag borde ha sett efter henne noggrannare.

Samma läkares röst som gav mig beskedet om hennes död. Jag kan inte se, men jag kan känna att de har satt en sorts skena på min rygg och bandage runt hela magen. Huvudet gör fruktansvärt ont, men jag känner ingenting under halsen.

-          Bella… det är en svag röst, men jag känner igen den som jag skulle känna igen min egen mammas.

-          Kom till mig Bella…

Till min älskade vän Bella. Innan visste jag inte vad kärlek betydde. Nu gör jag det. Jag kommer alltid att sakna dig. Och älska dig. Jag kan inte säga att jag älskade dig, för jag gör det fortfarande, även om du inte finns kvar hos mig. Detta är egentligen inte med i berättelsen, för då hade det inte varit en berättelse med ett öppet slut. För den texten jag berättar för dig Bella berättar allt vad som hände sen. Men även vänskap är en sorts kärlek, en mycket stark sådan. Därför ska man inte behöva kallas lebb för att man säger att man älskar sina vänner av samma kön. Det finns flera olika sorters kärlek, men alla betyder lika mycket. Jag älskar dig, kommer alltid att göra det. Jag saknar dig, kommer alltid att göra det. För min skull gav du ditt liv, och jag skulle gjort det samma för dig, om jag hade kunnat röra mig. Men nu bevakas jag natt och dag av läkare och föräldrar och här i detta landet får man ju inte dödshjälp. Men jag tänker på dig, och alltid kommer jag att göra det, tills vi ses igen.  Det är kanske synd att försöka berätta för dig som om du redan var död, jag vet ju faktiskt inte än, men de har tagit dig ifrån mig, till en annan sal, om du inte kan känna det själv, men jag vet, vet, att vi inte kommer ses igen i detta livet. Men vi ses igen, det är inte det jag säger, så vänta på mig. Så många kramar det går att skicka till himlen/ Wilma   By: Liv

Smakprov, nya

Jag vet inte vad som hände. Det kändes som om jag inte behövde andas, jag var ändå klar i huvudet, och lungorna brände inte längre. Jag hade kommit till en skog, hur förstår jag inte, men det måste vara en sommarnatt, för fullmånen står högt på himlen och det är inte bäckmörkt. Bara sådär mörkblått det kan vara. En tunn dimma letar sig fram mellan träden, och några rådjur hoppar snabbt iväg när de får syn på mig.  Det är så vackert, alltihop, och jag förstår inte hur jag har kommit dit. Jag börjar gå, tydligen har jag inga skor på mig. Men det känns ändå inte som om det behövs, det känns som om jag går en halv centimeter ovanför marken, så lätt och enkelt det är att gå. Det är så tyst, inte ens mina andetag (tar jag några över huvud taget?) eller mitt hjärta hör jag.  Jag har inte ens på min fula skoluniform.  Jag har en otroligt vacker klänning. Vit är den, kanske skimrar den lite i mörkblått.  Jag vet inte om jag kan säga att det är tyg, den är så lätt att jag inte ens känner den. Den blåser bakåt lite lätt när jag går, precis som mitt hår. Jag letar mig fram mellan träden, har ingen aning om vart jag ska, men benen går av sig själv, som om de visste vart jag skulle. Plötsligt viner någonting till precis vid mitt öra. Som en kula ut en pistol, eller en pil från en båge som alla hjältar har i äventyrsfilmer. Det kommer ett lågt ”tjoff” och vad-det-nu-var har fastnat i trädet precis bakom mig. Jag vänder mig om. Där sitter en sylvass kniv, som glittrar som silver i månljuset. Bladet ser ut att vara så tunt att det är riktigt konstigt att den kan sitta så stadigt inborrad i trädet utan att vika sig. För skaftet är betydligt tjockare. Det ser ut som fyra tvinnade silverstänger. Där bladet har skurit in i trädet rinner det ut en sorts vätska, en guldfärgad vätska. Jag har varit så förundrad över att en kniv kan vara så vacker att jag har glömt att den var nära att skära rätt igenom mitt huvud. Jag vänder mig om för att se vem det var som kastade den. Först ser jag ingenting.  Sen ser jag något som glimmar till i mörkret. Ett par svarta ögon i ett blekt ansikte.